missjillian
Välbekant medlem
- Kön
- Kvinna
KAPITEL TVÅ
Fannys kåta upphetsning hade släppt som genom ett trollslag, och hon drog fingret ur sin fitta med ett mjukt vått ljud.
Vilka hade nycklar till hennes lägenhet? Snabbt gick hon igenom de älskare som visats ett sådant förtroende. Men hon hade gjort slut med allihop, eller så hade de gjort slut med henne.
Hur som helst så det ingen av nyckelinnehavarna som kunde tänkas smyga omkring i hennes lägenhet. Ingen av dem skulle ha en tanke på att göra det. Antingen skulle de ringa, eller låta höra av sig redan när de öppnade ytterdörren.
En tjuv.
Huden knottrade sig på armarna, och det stramade till i hårrötterna, när sanningen stod klar för henne. För så måste det väl vara? Det fanns ingen annan möjlighet än att en inbrottstjuv tagit sig in, förmodligen för att denne trott hon varit borta. Nu stod han säkert i hallen medan han funderade på vilket rum han skulle börja leta i.
Fanny svor för sig själv då hon insåg att mobilen låg på köksbordet.
Hade hon några värdesaker hemma?
Att koncentrera sig var nästan omöjligt, rädslan hade låst tankeverksamheten. Armbandet , halsbandet, ringarna, diademet, nej alla föremål låg inlåsta i det lilla kassaskåpet som fanns i sovrummet.
Nej, vänta, tänkte hon förfärat. Diademet, det gamla arvegodset hon aldrig använde. Hon hade lämnat in det för rengöring och sedan inte låst in det. Det låg ju kvar på hallbyrån. Hur kunde hon varit så tanklös?
Där! Hon stelnade till. Det knarrade igen. Den här gången alldeles utanför sovrumsdörren.
Herregud. Vad skulle hon ta sig till? Försiktigt släppte hon ut luften ur lungorna, silade den mellan läpparna för att det inte skulle höras. Sommarnatten himmel lystes upp av en silvrig fullmåne utanför fönstret, och hennes ögon hade ställt om sig så att hon helt tydligt såg hur dörrhandtaget sakta rörde sig. Dörren gled sakta upp på väloljade gångjärn.
Fannys ögon smalnade och hon stelnade till i hela kroppen. En gestalt lösgjorde sig ur skuggorna. Hon sträckte ut sig och försökte att inte röra sig så det prasslade mot lakanet.
Inkräktaren hade stigit in helt i hennes sovrum nu. En smidig, vältränad kropp hade han, om det nu gick att döma efter hans kattaktiga smygande sätt att ta sig fram.
Hennes rädsla övergick till ilska. En tjuv gjorde intrång på hennes privata sfär. Hur vågade han?
Med ett lätt skri satte hon sig kapprak och stirrade rakt på honom. Istället för att fly som hon hade räknat med stod han fräckt kvar medan månskenet lyste upp hans siluett. Han stod nonchalant med sin resliga gestalt och blockerade utgången.
Det var som om allting stannade upp.
Hon hade ingen möjlighet att fly genom dörren så länge han stod där. Den enda utvägen var var genom det omöjligt höga fönstret som satt tre våningar ovanför marken, vilket väckte frågan hur han lyckats ta sig in utan att blivit upptäckt.
”Jag är rädd att jag skurit av din flyktväg. Om du inte vill fönstervägen förstås.” Han lät medvetet sarkastisk.
Fanny reste sig ur sängen.
Den djärva inkräktaren ryckte obekymrat på axlarna. ”Ditt andra fönster fungerade utmärkt som ingång för mig. Det duger säkert till utgång också.”
Hon fnös till. ”Så du kom in genom fönstret? Jag har ring polisen, de är snart här.”
”Med den här,” sa han och höll upp hennes mobil.
Han tog ett par steg närmare henne. En rånarluva täckte hans ansikte.
”Du kommer att bli gripen, och bli fängslad.”
Han brast ut i skratt, som om hennes varning inte varit allvarligare än ett vanligt middagssamtal.
”Det finns andra som är mer förtjänta av att bestraffas än vad jag är.”
Fanny log ofrivilligt. Han utstrålade en slags vildhet, som nog skulle må dåligt bakom galler. Hans blotta närvaro var motvilligt lockande.
”Vilka tänker du på då?” frågade hon.
Han tog ytterligare ett steg mot henne.
”Kvinnor som du,” spottade han ur sig.
Den inbilske typen var ute på djupt vatten i fler än ett avseende. Hur understod han sig att han kunde dra henne över samma kam som andra ur hennes grupp. Hon som ägnat hela sitt vuxna liv åt att ta avstånd från societeten och alla sladdertackor.
”Vad en simpel tjuv om kvinnor som jag?”
”Jag vet att sådana som du lever gott på att andra har det dåligt.”
”Aha. Du är alltså en sån där radikal typ som fått total fel uppfattning om det mesta.”
”Många har det svårt, medan ni sitter i era fina hus tillsammans med andra rika och diskuterar hur ni ska göra livet ännu mer eländigt för de som redan har det sämre.”
”Och under tiden är det du som rånar oss. Lustig. Är du Robin Hood wannabe, eller?”
Fanny skrattade till. Hans sätt roade henne, även om det var på hennes bekostnad. Den nonchalante typen gick alldeles för långt i sina fördomar mot henne.
”Jag tar inte mer än vad du lätt har råd till.” För effektens skull höll han upp diademet som pryddes av gnistrande ametister.
Hon drog efter andan. ”Det där är speciellt för mig. Ge hit det. Nu.”
Det var ingen bön utan en befallning.
Fanny sträckte fram handen och utgick från att han skulle lyda.
”Nej, jag tror faktiskt inte det.”
”Jag sa åt dig att ge hit det,” morrade hon. ”Din tjuv.”
I samma ögonblick försvann månen bakom svarta moln, hon såg inget i det relativa mörker som följde och innan hennes ögon hunnit ställa om sig på nytt, hördes ett par snabba, smygande steg.
Äntligen växte detaljerna i rummet fram på nytt. Men inkräktaren var som försvunnen. Hon stirrade förvirrat mot dörröppningen och det tog många, långa sekunder innan hon fattade att han inte stod kvar.
Långsamt vred hon på huvudet för att försöka få syn på honom. Han måste ju helt enkelt vara i närheten.
Och det var han.
Alldeles intill henne.
Hon ryckte till när hon fick syn på den ljusa ansiktsovalen, den verkade sväva fritt ovanför golvet. Tjuven hade dragit av sig rånarluvan. Hon stirrade rakt in i hans ögon, och såg hur de långsamt vidgades. Inte av rädsla, utan av hunger. Handjurets hunger. Hon kastade en hastig blick neråt då hon såg att hans pupiller tog ett hastigt hopp nedanför hennes hals.
Nattlinnet som hon valt med sådan omsorg just för att få fram den rätta, lockande genomskinligheten avslöjade nu hennes uppnosiga bröst.
Han hade glittrande ögon som förde tankarna till en katt.
”Nå,” sa han. ”Jag förväntar mig kompensation för diademet. Du ska få den i utbyte mot något likvärdigt.”
Han lät blicken svepa över henne från topp till tå, vilket fick henne att känna sig som ett sto på utställning. De män som kastade blickar efter henne, gjorde det oftast lite i smyg. Aldrig förr hade hon blivit så öppet bedömd. Inte ens av de älskare som hon tagit till sin säng.
”Inte illa. Inte illa alls,” kommenterade han belåtet.
Inte illa alls? Fanny höjde på ögonbrynen. Ingen hade bedömt henne som – inte illa alls. Hon visste hon var i fysiskt topptrim tack vare träningen på gymet och yogan.
”Du kanske vill undersöka mina tänder också,” sa hon kyligt. ”När du ändå är igång.”
Han fick inte tro att han hade övertaget.
Han log brett och fuktade läpparna. ”Ett utmärkt förslag. Jag tror faktiskt jag ska göra det.”
Innan hon hann reagera stod han mitt framför henne, och gjorde anspråk på hennes mun och tystade de eventuella protester som fanns där.
Fanny kom till sin förvåning honom till mötes. Trots alla tankar att inte låta sig luras öppnade hon ofrivilligt munnen för att smaka sältan hos hans utforskande tunga, lika självklart som han smakade på henne.
En hand lades på hennes axel, den gled sakta ned och det stod klart att det var hennes bröst hans hand ville slutas kring.
I ren häpenhet kom hon inte för sig att vare sig göra något. Hon bara stod där, lät sig bli kysst medan den främmande handen slöts kring bröstet och sakta smekte det. Bröstvårtan styvnade och reste sig från sin småknottriga bädd som om den varit ett självständigt väsen, frikopplat från hennes kropp. Hettan vaknade till liv trots att hon gjorde sitt bästa för att stå emot.
Handen gled utför hennes kropp, genom nattlinnets tunna tyg kände hon den – sträv, varm, lätt fuktig. Kände blodet strömma till huden under den varma tyngden.
Så, med plötslig intuition, förde han upp handen till hennes nacke, grep sakta om den smala halsen. Lät tummen glida över det mjuka, mörka fjunet, upp och ner, fram och tillbaka, i lätta cirklar. En nästan omärklig rörelse. En nästan omätlig.
Motstridigt ville hon att inkräktaren, den främmande, okände mannen skulle knulla henne.
Fannys kåta upphetsning hade släppt som genom ett trollslag, och hon drog fingret ur sin fitta med ett mjukt vått ljud.
Vilka hade nycklar till hennes lägenhet? Snabbt gick hon igenom de älskare som visats ett sådant förtroende. Men hon hade gjort slut med allihop, eller så hade de gjort slut med henne.
Hur som helst så det ingen av nyckelinnehavarna som kunde tänkas smyga omkring i hennes lägenhet. Ingen av dem skulle ha en tanke på att göra det. Antingen skulle de ringa, eller låta höra av sig redan när de öppnade ytterdörren.
En tjuv.
Huden knottrade sig på armarna, och det stramade till i hårrötterna, när sanningen stod klar för henne. För så måste det väl vara? Det fanns ingen annan möjlighet än att en inbrottstjuv tagit sig in, förmodligen för att denne trott hon varit borta. Nu stod han säkert i hallen medan han funderade på vilket rum han skulle börja leta i.
Fanny svor för sig själv då hon insåg att mobilen låg på köksbordet.
Hade hon några värdesaker hemma?
Att koncentrera sig var nästan omöjligt, rädslan hade låst tankeverksamheten. Armbandet , halsbandet, ringarna, diademet, nej alla föremål låg inlåsta i det lilla kassaskåpet som fanns i sovrummet.
Nej, vänta, tänkte hon förfärat. Diademet, det gamla arvegodset hon aldrig använde. Hon hade lämnat in det för rengöring och sedan inte låst in det. Det låg ju kvar på hallbyrån. Hur kunde hon varit så tanklös?
Där! Hon stelnade till. Det knarrade igen. Den här gången alldeles utanför sovrumsdörren.
Herregud. Vad skulle hon ta sig till? Försiktigt släppte hon ut luften ur lungorna, silade den mellan läpparna för att det inte skulle höras. Sommarnatten himmel lystes upp av en silvrig fullmåne utanför fönstret, och hennes ögon hade ställt om sig så att hon helt tydligt såg hur dörrhandtaget sakta rörde sig. Dörren gled sakta upp på väloljade gångjärn.
Fannys ögon smalnade och hon stelnade till i hela kroppen. En gestalt lösgjorde sig ur skuggorna. Hon sträckte ut sig och försökte att inte röra sig så det prasslade mot lakanet.
Inkräktaren hade stigit in helt i hennes sovrum nu. En smidig, vältränad kropp hade han, om det nu gick att döma efter hans kattaktiga smygande sätt att ta sig fram.
Hennes rädsla övergick till ilska. En tjuv gjorde intrång på hennes privata sfär. Hur vågade han?
Med ett lätt skri satte hon sig kapprak och stirrade rakt på honom. Istället för att fly som hon hade räknat med stod han fräckt kvar medan månskenet lyste upp hans siluett. Han stod nonchalant med sin resliga gestalt och blockerade utgången.
Det var som om allting stannade upp.
Hon hade ingen möjlighet att fly genom dörren så länge han stod där. Den enda utvägen var var genom det omöjligt höga fönstret som satt tre våningar ovanför marken, vilket väckte frågan hur han lyckats ta sig in utan att blivit upptäckt.
”Jag är rädd att jag skurit av din flyktväg. Om du inte vill fönstervägen förstås.” Han lät medvetet sarkastisk.
Fanny reste sig ur sängen.
Den djärva inkräktaren ryckte obekymrat på axlarna. ”Ditt andra fönster fungerade utmärkt som ingång för mig. Det duger säkert till utgång också.”
Hon fnös till. ”Så du kom in genom fönstret? Jag har ring polisen, de är snart här.”
”Med den här,” sa han och höll upp hennes mobil.
Han tog ett par steg närmare henne. En rånarluva täckte hans ansikte.
”Du kommer att bli gripen, och bli fängslad.”
Han brast ut i skratt, som om hennes varning inte varit allvarligare än ett vanligt middagssamtal.
”Det finns andra som är mer förtjänta av att bestraffas än vad jag är.”
Fanny log ofrivilligt. Han utstrålade en slags vildhet, som nog skulle må dåligt bakom galler. Hans blotta närvaro var motvilligt lockande.
”Vilka tänker du på då?” frågade hon.
Han tog ytterligare ett steg mot henne.
”Kvinnor som du,” spottade han ur sig.
Den inbilske typen var ute på djupt vatten i fler än ett avseende. Hur understod han sig att han kunde dra henne över samma kam som andra ur hennes grupp. Hon som ägnat hela sitt vuxna liv åt att ta avstånd från societeten och alla sladdertackor.
”Vad en simpel tjuv om kvinnor som jag?”
”Jag vet att sådana som du lever gott på att andra har det dåligt.”
”Aha. Du är alltså en sån där radikal typ som fått total fel uppfattning om det mesta.”
”Många har det svårt, medan ni sitter i era fina hus tillsammans med andra rika och diskuterar hur ni ska göra livet ännu mer eländigt för de som redan har det sämre.”
”Och under tiden är det du som rånar oss. Lustig. Är du Robin Hood wannabe, eller?”
Fanny skrattade till. Hans sätt roade henne, även om det var på hennes bekostnad. Den nonchalante typen gick alldeles för långt i sina fördomar mot henne.
”Jag tar inte mer än vad du lätt har råd till.” För effektens skull höll han upp diademet som pryddes av gnistrande ametister.
Hon drog efter andan. ”Det där är speciellt för mig. Ge hit det. Nu.”
Det var ingen bön utan en befallning.
Fanny sträckte fram handen och utgick från att han skulle lyda.
”Nej, jag tror faktiskt inte det.”
”Jag sa åt dig att ge hit det,” morrade hon. ”Din tjuv.”
I samma ögonblick försvann månen bakom svarta moln, hon såg inget i det relativa mörker som följde och innan hennes ögon hunnit ställa om sig på nytt, hördes ett par snabba, smygande steg.
Äntligen växte detaljerna i rummet fram på nytt. Men inkräktaren var som försvunnen. Hon stirrade förvirrat mot dörröppningen och det tog många, långa sekunder innan hon fattade att han inte stod kvar.
Långsamt vred hon på huvudet för att försöka få syn på honom. Han måste ju helt enkelt vara i närheten.
Och det var han.
Alldeles intill henne.
Hon ryckte till när hon fick syn på den ljusa ansiktsovalen, den verkade sväva fritt ovanför golvet. Tjuven hade dragit av sig rånarluvan. Hon stirrade rakt in i hans ögon, och såg hur de långsamt vidgades. Inte av rädsla, utan av hunger. Handjurets hunger. Hon kastade en hastig blick neråt då hon såg att hans pupiller tog ett hastigt hopp nedanför hennes hals.
Nattlinnet som hon valt med sådan omsorg just för att få fram den rätta, lockande genomskinligheten avslöjade nu hennes uppnosiga bröst.
Han hade glittrande ögon som förde tankarna till en katt.
”Nå,” sa han. ”Jag förväntar mig kompensation för diademet. Du ska få den i utbyte mot något likvärdigt.”
Han lät blicken svepa över henne från topp till tå, vilket fick henne att känna sig som ett sto på utställning. De män som kastade blickar efter henne, gjorde det oftast lite i smyg. Aldrig förr hade hon blivit så öppet bedömd. Inte ens av de älskare som hon tagit till sin säng.
”Inte illa. Inte illa alls,” kommenterade han belåtet.
Inte illa alls? Fanny höjde på ögonbrynen. Ingen hade bedömt henne som – inte illa alls. Hon visste hon var i fysiskt topptrim tack vare träningen på gymet och yogan.
”Du kanske vill undersöka mina tänder också,” sa hon kyligt. ”När du ändå är igång.”
Han fick inte tro att han hade övertaget.
Han log brett och fuktade läpparna. ”Ett utmärkt förslag. Jag tror faktiskt jag ska göra det.”
Innan hon hann reagera stod han mitt framför henne, och gjorde anspråk på hennes mun och tystade de eventuella protester som fanns där.
Fanny kom till sin förvåning honom till mötes. Trots alla tankar att inte låta sig luras öppnade hon ofrivilligt munnen för att smaka sältan hos hans utforskande tunga, lika självklart som han smakade på henne.
En hand lades på hennes axel, den gled sakta ned och det stod klart att det var hennes bröst hans hand ville slutas kring.
I ren häpenhet kom hon inte för sig att vare sig göra något. Hon bara stod där, lät sig bli kysst medan den främmande handen slöts kring bröstet och sakta smekte det. Bröstvårtan styvnade och reste sig från sin småknottriga bädd som om den varit ett självständigt väsen, frikopplat från hennes kropp. Hettan vaknade till liv trots att hon gjorde sitt bästa för att stå emot.
Handen gled utför hennes kropp, genom nattlinnets tunna tyg kände hon den – sträv, varm, lätt fuktig. Kände blodet strömma till huden under den varma tyngden.
Så, med plötslig intuition, förde han upp handen till hennes nacke, grep sakta om den smala halsen. Lät tummen glida över det mjuka, mörka fjunet, upp och ner, fram och tillbaka, i lätta cirklar. En nästan omärklig rörelse. En nästan omätlig.
Motstridigt ville hon att inkräktaren, den främmande, okände mannen skulle knulla henne.
