Nu tar vi klivet in i 1800-talet och vi kan börja med att poängtera , att även om föreställningen om onanins hälsofarlighet som vi minns hade viktiga rötter bland teologer och präster under 1600-talet, så är det efter Tissots arbeten tveklöst läkarna som styr diskussionen.
Vi kan se detta bland annat i det förhållandet att bland skrifter som skulle berätta för vanligt folk om masturbationens farlighet och hur detta skulle åtgärdas, så finner vi dels mängder av särskilda småskrifter författade av läkare, dels kapitel om onanin i familjens läkarböcker, en facklitterär genre som blev vanligt förekommande under 1800-talet och där far och mor fick veta vad farbror doktorn beordrade dem att göra för att barnen skulle sluta onanera. Detta kunde handla om handgripliga och ibland mycket hårdhänta metoder som att binda fast barnets bägge händer på lämpligt sätt under hela natten för att hindra beröring av könsorganet.
Läkare i den engelskspråkiga världen gick betydligt längre än på andra håll i västvärlden genom att hävda att regelmässig omskärelse av småpojkar vore det bästa sättet att förhindra barnens onanerande.
Och här får jag sätta punkt för idag.
De mer eller mindre hårdhänta metoderna för att motarbeta onanerandet fortsatte hela 1800-talet igenom och in på 1900-talet. I Sverige började enstaka läkare att ifrågasätta onanins hälsofarlighet ett stycke in på det nya århundradet, men detta var ännu definitivt ingen självklarhet.
I England avvecklades den regelmässiga omskärelsen av småpojkar strax efter andra världskriget, men omskärelsen fortsattes betydligt längre i andra engelskspråkiga länder, särskilt USA och Australien.
Själv är jag född 1960 och har tack och lov fått runka mitt lystmäte utan att ha plågats av föreställningar om att jag skulle ha ägnat mig åt någonting hälsofarligt.
Jag tänkte avsluta mina inlägg i detta ämne med att göra två saker. Först vill jag ge två konkreta ögonblicksbilder som visar hur stort inflytande anti-masturbations kampanjerna har haft under 200 år, och därefter vill jag avsluta med en kort litteraturlista med några arbeten som spelat en avgörande roll för min diskussion.
Min första ögonblicksbild kommer från mitten av 1600-talet, närmare bestämt från den engelske ämbetsmannen och flitige dagboksförfattaren Samuel Pepys (1633-1703), som under knappt 10 år dagligen gjorde ytterst detaljerade dagboksanteckningar om i stort sett allt han var med om på 1650- och 1660-talen. Inte minst skrev han många gånger om hur han njöt av att masturbera, vilket han ibland gjorde under rätt uppseendeväckande omständigheter. Bland annat runkade han ibland på somrarna när han låg på rygg i sin lilla roddbåt som flöt på Themsen. Och ibland hände det att han satt och runkade i sin kyrkbänk under högmässa i St Pauls Cathedral. Pepys kände förstås till vad anglikanska präster tyckte om masturbation, men han brydde sig inte mycket om den saken. Det handlade ju ännu alls inte om hälsofarlighet.
Min andra ögonblicksbild kommer från Elise Ottesen-Jensen som berättade om hur unga svenska soldater under andra världskriget kunde reagera när hon höll föredrag om sexualitet. Hon menade att inget ämne gjorde soldaterna så rädda och ängsliga som onanin och det hände vid åtskilliga tillfällen att vissa pojkar svimmade. Soldaterna hade givetvis runkat och de hade otaliga gånger läst eller hört om hur farligt detta ansågs.
Fundera på kontrasten mellan den obekymrade Samuel Pepys på 1600-talet och de svimfärdiga svenska soldaterna 300 år senare - där har ni en bild av kampanjens konsekvenser!
Till sist en kort litteraturlista:
Claes Ekenstam: Kroppens idéhistoria. Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950, (1993).
Robert Darby: A Surgical Temptation, (2005).
Thomas Laqueur: Solitary Sex: A cultural history of masturbation, (2003).
Jean Stengers & Anne van Neck: Masturbation: The history of a great terror, (2001).