Pumps-Lover
Aktiv medlem
- Ålder
- 51
- Kön
- Man
Del 1. Den som vill kan läsa ”Prinsessan Nathalie” och ”en prinsessas verklighet” först.
Ringarna på vattnet spred sig ut från nedslagsplatsen. Vågorna var inte stora men det kluckade uppfriskande under båten när de nådde fram till dem. Pojken visade snart sitt sommarblekta hår ovanför ytan och hojtade glatt åt sina kamrater att göra honom sällskap. Vilket de alla gjorde i en strid ström genom att hoppa ned ifrån hopptornet, en bit ifrån båten. Vinden skänkte dem lite svalka i alla fall. Men ändå gav de snart efter för hettan och hoppade i vattnet en efter en likt pojkarna gjort en liten stund tidigare. Himlen var klarblå. Skratten spred sig över viken, blandades med ljudet från motorbåtar och fåglar. Sommaren var underbar, kärleken likaså. Hennes älskling var bara några simtag bort, bara några till. Så hördes ett ljud från båten. Det lät mer och mer, var det bara hon som hörde det? Ljudet blev starkare och starkare, växte i huvudet, svällde som en ballong. Kan ingen få tyst på det. Men snälla, kan ingen få det att tystna. Hon blev svagare, simtagen krampaktiga. Hennes kärlek tittade bort mot hopptornet. Men såg han inte att hon höll på att drunkna? Och ljudet det overkliga ljudet från båten, de verkade inte höra det. Men det lät ju så starkt. Så öronbedövande, så förlamande starkt. Hennes huvud försvann under ytan. Hjälp mig, ville hon skrika men luften i lungorna räckte inte till. Sommardagen var magisk, alla njöt, pojkarna hade kommit upp i hopptornet igen och de första var redan i luften på väg ner igen. Hon var också på väg ner, mot botten. Och ingen såg det. Ingen verkade höra det öronbedövande ljudet. Ljudet som fick hennes huvud att sprängas. Hon drogs mot botten. Hon gav upp, lät sig försvinna i djupet.
Smärtan i axeln kom plötsligt och intensivt. Nattduksbordet tornade upp sig bredvid hennes kind likt en alptopp. Sakta höjde hon armen och slog ner handen över snoozeknappen. Förbannade väckarklocka, förbannade måndagsmorgon, svor hon tyst för sig själv, när hon lösgjorde sig från täcket och kände kylan i rummet smeka hennes kallsvettiga kropp. Envist rött visade klockan på 5:32. Nu fick det vara nog, det måste bli ändring. Livet går inte ut på att drunkna i sömnen var eviga natt. Och absolut inte att vakna kallsvettig med en sprängande huvudvärk. Beslutet var fattat, nu fanns ingen återvändo. Hon gjorde sig i ordning för att ta itu med det hon planerat under det senaste halvåret.
”Hej Nathalie, har helgen varit bra? Några intressanta slumpartade möten?” Meningen dröp av sarkasm. Nathalie skänkte Thomas sin patenterade bitch-look och gick vidare genom korridoren. På något vis kändes det bättre idag. Klaustrofobikänslan infann sig inte riktigt, inte heller känslan av illamående. När hon tänkte efter kunde hon inte förstå hur hon stått ut så länge här. Det fanns inget som inspirerade henne med jobbet. Sedan hon lagt Christoffer-affären åt sidan hade allt bara blivit, först grått, sedan allt mer becksvart. Men nu var det sista dagen. Hon skulle säga upp sig, ta tåget hem till sin barndomsstad. Hem till minnena. Stegen flöt som ringar på vattnet.
Fönsterrutan mot parken var i det närmaste mikroskopiskt analyserad av Nathalie. Utsikten var det heller inget fel på men vad spelade det för roll nu. Kapitlet var avslutat, en ny blank sida skulle fyllas med mening. Och det var bara hon som fick göra det. Mikael, hennes nya chef hade sett ut som ett hopknycklat frågetecken när hon berättat om sitt beslut. Men han var en bra chef, Nathalie hade tyckt om honom från första stund, och bara frågat vad hon planerat göra härnäst? Åka hem blev svaret. Hon hade gett honom en varm vänskapskram innan de skildes åt. Nu var hon fri.
Visst var det många saker att ordna när man ändrar hela sin livssituation, men inga av dem var något hinder för Nathalie. Allra minst den ekonomiska faktorn, den hade för övrigt aldrig varit något problem. Nu stod hon på verandan i sitt nya hus. Det låg mellan föräldrahemmet och hennes favoritplats när hon var yngre, sjön inne i skogen.
Luften var härlig och solen behagligt varm. Sommaren när den var som bäst. Utan vidare omsvep låste hon dörren, tog en handduk från torklinan och gick bort mot sjön. Hon kunde inte förstå att den fortfarande var tämligen obekant för folk i trakten. Tankarna svävade när hon närmade sig klipporna vid stranden. Så mindes hon, lika klart som dagen det hände. Det var precis som när hon sett honom första gången. Det pirrade till i kroppen. Men klippan var öde. Skönt. Handduken blev hennes säng och solen hennes täcke. Den nakna kroppen smektes varm av strålarna. Sakta steg minnena igen hur hon hade tagit honom. Hur han hade tagit henne. Känslan svällde likt hans pelare gjort den gången. Åh vad hon ville känna pelaren i sig nu. Fingrarna blev ett perfekt substitut. Hon var hal och svullen. Fingrarnas lek över musslan, lårens lena hud mot handen. Hon blundade och stönade tyst. Inte en tanke på att någon kunde stå och titta på henne nu. Grottan öppnade sig och släppte girigt in två fingrar. Saften sipprade och kroppen spände sig över handduken. Rytmiskt kom vågorna närmare hennes strand snart nuddade den första hennes sinnen. Hon lät dem komma och gunga henne in i orgasmen. Åh så befriande. Fingrarna var fortfarande djupt inne i grottan. Kroppen darrade okontrollerat medan solen fortsatte sina smekningar över hennes kropp. Hon somnade behagligt utmattad.
Ögonen öppnade sig sakta. Som i slow motion kom hon tillbaka till verkligheten. Blicken tog ett svep över sjön. Hon var fortfarande ensam. Tack och lov. Det var dags att gå hemåt igen. Solen värmde fortfarande. Benen darrade lite när hon reste sig i samma rörelse som hon plockade upp klänningen. Men var låg trosan? Hon hade ju lagt den på klänningen medan hon solade. Nu var den som bortblåst. Blicken svepte över klippan men den var öde. Inte ett spår. Nu blev hon lite orolig. Hade någon varit framme och tagit den medan hon sov? Medan hon låg naken på en handduk. Blicken flackade mot skogssnåret en bit bort. Inte en rörelse. Hon insåg att det var meningslöst att leta så klänningen åkte på medan hon vände stegen mot huset. Men tanken ville inte försvinna, hade någon sett henne, hur länge i så fall? Rodnaden steg på hennes kinder.
Telefonen var den enda som välkomnade Nathalie när hon steg in i hallen. Det var Vivi-Anne, en gammal ungdomsväninna som undrade om hon ville med ut på logdansen. Klart att det vore kul, så de bestämde att Vivi och några till skulle plocka upp Nathalie nere vid mjölkpallen strax efter åtta. Kvällen var behagligt varm och en danskväll skulle bli den bästa av avslutningar.
Nathalie klev ur duschen och tog på sig ett par lila skimrande spetstrosor.
Ringarna på vattnet spred sig ut från nedslagsplatsen. Vågorna var inte stora men det kluckade uppfriskande under båten när de nådde fram till dem. Pojken visade snart sitt sommarblekta hår ovanför ytan och hojtade glatt åt sina kamrater att göra honom sällskap. Vilket de alla gjorde i en strid ström genom att hoppa ned ifrån hopptornet, en bit ifrån båten. Vinden skänkte dem lite svalka i alla fall. Men ändå gav de snart efter för hettan och hoppade i vattnet en efter en likt pojkarna gjort en liten stund tidigare. Himlen var klarblå. Skratten spred sig över viken, blandades med ljudet från motorbåtar och fåglar. Sommaren var underbar, kärleken likaså. Hennes älskling var bara några simtag bort, bara några till. Så hördes ett ljud från båten. Det lät mer och mer, var det bara hon som hörde det? Ljudet blev starkare och starkare, växte i huvudet, svällde som en ballong. Kan ingen få tyst på det. Men snälla, kan ingen få det att tystna. Hon blev svagare, simtagen krampaktiga. Hennes kärlek tittade bort mot hopptornet. Men såg han inte att hon höll på att drunkna? Och ljudet det overkliga ljudet från båten, de verkade inte höra det. Men det lät ju så starkt. Så öronbedövande, så förlamande starkt. Hennes huvud försvann under ytan. Hjälp mig, ville hon skrika men luften i lungorna räckte inte till. Sommardagen var magisk, alla njöt, pojkarna hade kommit upp i hopptornet igen och de första var redan i luften på väg ner igen. Hon var också på väg ner, mot botten. Och ingen såg det. Ingen verkade höra det öronbedövande ljudet. Ljudet som fick hennes huvud att sprängas. Hon drogs mot botten. Hon gav upp, lät sig försvinna i djupet.
Smärtan i axeln kom plötsligt och intensivt. Nattduksbordet tornade upp sig bredvid hennes kind likt en alptopp. Sakta höjde hon armen och slog ner handen över snoozeknappen. Förbannade väckarklocka, förbannade måndagsmorgon, svor hon tyst för sig själv, när hon lösgjorde sig från täcket och kände kylan i rummet smeka hennes kallsvettiga kropp. Envist rött visade klockan på 5:32. Nu fick det vara nog, det måste bli ändring. Livet går inte ut på att drunkna i sömnen var eviga natt. Och absolut inte att vakna kallsvettig med en sprängande huvudvärk. Beslutet var fattat, nu fanns ingen återvändo. Hon gjorde sig i ordning för att ta itu med det hon planerat under det senaste halvåret.
”Hej Nathalie, har helgen varit bra? Några intressanta slumpartade möten?” Meningen dröp av sarkasm. Nathalie skänkte Thomas sin patenterade bitch-look och gick vidare genom korridoren. På något vis kändes det bättre idag. Klaustrofobikänslan infann sig inte riktigt, inte heller känslan av illamående. När hon tänkte efter kunde hon inte förstå hur hon stått ut så länge här. Det fanns inget som inspirerade henne med jobbet. Sedan hon lagt Christoffer-affären åt sidan hade allt bara blivit, först grått, sedan allt mer becksvart. Men nu var det sista dagen. Hon skulle säga upp sig, ta tåget hem till sin barndomsstad. Hem till minnena. Stegen flöt som ringar på vattnet.
Fönsterrutan mot parken var i det närmaste mikroskopiskt analyserad av Nathalie. Utsikten var det heller inget fel på men vad spelade det för roll nu. Kapitlet var avslutat, en ny blank sida skulle fyllas med mening. Och det var bara hon som fick göra det. Mikael, hennes nya chef hade sett ut som ett hopknycklat frågetecken när hon berättat om sitt beslut. Men han var en bra chef, Nathalie hade tyckt om honom från första stund, och bara frågat vad hon planerat göra härnäst? Åka hem blev svaret. Hon hade gett honom en varm vänskapskram innan de skildes åt. Nu var hon fri.
Visst var det många saker att ordna när man ändrar hela sin livssituation, men inga av dem var något hinder för Nathalie. Allra minst den ekonomiska faktorn, den hade för övrigt aldrig varit något problem. Nu stod hon på verandan i sitt nya hus. Det låg mellan föräldrahemmet och hennes favoritplats när hon var yngre, sjön inne i skogen.
Luften var härlig och solen behagligt varm. Sommaren när den var som bäst. Utan vidare omsvep låste hon dörren, tog en handduk från torklinan och gick bort mot sjön. Hon kunde inte förstå att den fortfarande var tämligen obekant för folk i trakten. Tankarna svävade när hon närmade sig klipporna vid stranden. Så mindes hon, lika klart som dagen det hände. Det var precis som när hon sett honom första gången. Det pirrade till i kroppen. Men klippan var öde. Skönt. Handduken blev hennes säng och solen hennes täcke. Den nakna kroppen smektes varm av strålarna. Sakta steg minnena igen hur hon hade tagit honom. Hur han hade tagit henne. Känslan svällde likt hans pelare gjort den gången. Åh vad hon ville känna pelaren i sig nu. Fingrarna blev ett perfekt substitut. Hon var hal och svullen. Fingrarnas lek över musslan, lårens lena hud mot handen. Hon blundade och stönade tyst. Inte en tanke på att någon kunde stå och titta på henne nu. Grottan öppnade sig och släppte girigt in två fingrar. Saften sipprade och kroppen spände sig över handduken. Rytmiskt kom vågorna närmare hennes strand snart nuddade den första hennes sinnen. Hon lät dem komma och gunga henne in i orgasmen. Åh så befriande. Fingrarna var fortfarande djupt inne i grottan. Kroppen darrade okontrollerat medan solen fortsatte sina smekningar över hennes kropp. Hon somnade behagligt utmattad.
Ögonen öppnade sig sakta. Som i slow motion kom hon tillbaka till verkligheten. Blicken tog ett svep över sjön. Hon var fortfarande ensam. Tack och lov. Det var dags att gå hemåt igen. Solen värmde fortfarande. Benen darrade lite när hon reste sig i samma rörelse som hon plockade upp klänningen. Men var låg trosan? Hon hade ju lagt den på klänningen medan hon solade. Nu var den som bortblåst. Blicken svepte över klippan men den var öde. Inte ett spår. Nu blev hon lite orolig. Hade någon varit framme och tagit den medan hon sov? Medan hon låg naken på en handduk. Blicken flackade mot skogssnåret en bit bort. Inte en rörelse. Hon insåg att det var meningslöst att leta så klänningen åkte på medan hon vände stegen mot huset. Men tanken ville inte försvinna, hade någon sett henne, hur länge i så fall? Rodnaden steg på hennes kinder.
Telefonen var den enda som välkomnade Nathalie när hon steg in i hallen. Det var Vivi-Anne, en gammal ungdomsväninna som undrade om hon ville med ut på logdansen. Klart att det vore kul, så de bestämde att Vivi och några till skulle plocka upp Nathalie nere vid mjölkpallen strax efter åtta. Kvällen var behagligt varm och en danskväll skulle bli den bästa av avslutningar.
Nathalie klev ur duschen och tog på sig ett par lila skimrande spetstrosor.
Jag fullkomligt älskar att läsa om Nathalie
