Pumps-Lover
Aktiv medlem
- Ålder
- 51
- Kön
- Man
Del 02
Prinsessan var som paralyserad. Vad skulle hon göra nu? Springa därifrån? Det gick inte, klänningen satt inte uppe tillräckligt. Den hängde faktiskt ner ganska mycket nu. Hon kände att båda axlarna var bara och en stor del av brösten. Sedan var den trasig i ryggen. Hela vägen kände hon nu, ända ner till, nej hon vågade inte tänka på vad som skulle kunna hända om hon sprang iväg. Den skulle helt enkelt inte sitta kvar.
Med blyga ögon tittade hon försiktigt upp mot mannens ansikte. Han tittade redan på henne med en glöd i ögonen som hon aldrig känt tidigare. Det gjorde henne knäsvag. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som kinderna bytte nyans från lätt röda till blodröda.
Tack, sa hon lågt och mannen svarade med att det skulle vilken man som helst ha gjort för henne. Hans pelare hade inte minskat i storlek, såg hon. Varför?
Ska du följa med bort till vattnet? frågade han. Du ser ut att behöva tvätta av dig lite. En len hand smekte hennes näsa. Hon påminde sig om att hon säkert var jordig i hela ansiktet. Tillsammans gick de sakta bort mot vattenbrynet. Hon före och han strax efter. Hela tiden tittade han på hennes bara rygg och hennes gång fick honom att tänka på hovdamerna i drömmen. Men det här var ingen dröm. Pelaren reste sig mer av den tanken.
Prinsessan visste att han tittade på henne. Och nu kände hon att det var precis det hon ville att han skulle göra. Hon fick ju se på honom. När hon närmade sig vattnet drog hon upp klänningen till låren för att den inte skulle bli blöt. Och så gick hon ut i vattnet. Det var skönt och svalkande. Men hur skulle hon nu kunna tvätta sitt ansikte? Händerna höll ju upp klänningen. Christoffer såg att hon tvekade och utan att säga något tog han tag om hennes klänning och höll upp den mot hennes höfter.
Nu kan du tvätta av ansiktet, sa han. Bara böj dig lite fram. Hon gjorde som han sade och böjde dig ner mot vattenytan.
Solen sken och vattnet glittrade framför dem. Det var en ljuvlig syn. Christoffer hade inte förrän nu kommit att tänka på att han faktiskt var naken, och dessutom erektion. Den unga kvinnan som nu stod framåtlutad framför honom och tvättade ansiktet var vacker som en gudinna. Att hon hade klänningen runt höfterna och visade nästan hela benen gjorde ju inte saken sämre. Han kände att ståndet växte ytterligare.
Prinsessan kände sig lite dum där hon stod med baken i vädret. Men vad skulle hon göra, hellre en liten pinsamhet nu än en massa frågor när hon kom hem igen. Kände hon något mot sin rumpa? Nej, det måste varit inbillning. Eller? Hon måste veta. Därför tog hon ett litet steg bakåt mot mannen som höll upp hennes klänning. Jo, det var något som låg emot hennes rumpa. Oj, tänkte hon genast. Hans pelare. Ansiktet var nu rent och hon reste sig upp igen. Utan att vända sig om.
Tack för hjälpen, sa hon. Jag kan ta klänningen nu. Men han släppte den inte.
Nej, jag hjälper dig in till land först, sa han vänligt och hon kunde inte neka honom detta. Så de gick in mot land hon först och han efter med hennes klänning i händerna. Så trampade han plötsligt snett på en hal sten och tappade balansen. Innan de visste ordet av låg de båda i vattnet. Det var inte djupt, men blöta över hela kroppen blev de. Christoffer tittade på prinsessan och hon var ännu vackrare nu när hennes hår låg i blöta slingor över hennes ansikte.
Jag vet ju inte vad du heter, sa han för att lätta upp stämningen lite. Själv heter jag Christoffer.
Jag heter Natalie, sa prinsessan där hon låg i vattnet.
Prinsessan var som paralyserad. Vad skulle hon göra nu? Springa därifrån? Det gick inte, klänningen satt inte uppe tillräckligt. Den hängde faktiskt ner ganska mycket nu. Hon kände att båda axlarna var bara och en stor del av brösten. Sedan var den trasig i ryggen. Hela vägen kände hon nu, ända ner till, nej hon vågade inte tänka på vad som skulle kunna hända om hon sprang iväg. Den skulle helt enkelt inte sitta kvar.
Med blyga ögon tittade hon försiktigt upp mot mannens ansikte. Han tittade redan på henne med en glöd i ögonen som hon aldrig känt tidigare. Det gjorde henne knäsvag. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som kinderna bytte nyans från lätt röda till blodröda.
Tack, sa hon lågt och mannen svarade med att det skulle vilken man som helst ha gjort för henne. Hans pelare hade inte minskat i storlek, såg hon. Varför?
Ska du följa med bort till vattnet? frågade han. Du ser ut att behöva tvätta av dig lite. En len hand smekte hennes näsa. Hon påminde sig om att hon säkert var jordig i hela ansiktet. Tillsammans gick de sakta bort mot vattenbrynet. Hon före och han strax efter. Hela tiden tittade han på hennes bara rygg och hennes gång fick honom att tänka på hovdamerna i drömmen. Men det här var ingen dröm. Pelaren reste sig mer av den tanken.
Prinsessan visste att han tittade på henne. Och nu kände hon att det var precis det hon ville att han skulle göra. Hon fick ju se på honom. När hon närmade sig vattnet drog hon upp klänningen till låren för att den inte skulle bli blöt. Och så gick hon ut i vattnet. Det var skönt och svalkande. Men hur skulle hon nu kunna tvätta sitt ansikte? Händerna höll ju upp klänningen. Christoffer såg att hon tvekade och utan att säga något tog han tag om hennes klänning och höll upp den mot hennes höfter.
Nu kan du tvätta av ansiktet, sa han. Bara böj dig lite fram. Hon gjorde som han sade och böjde dig ner mot vattenytan.
Solen sken och vattnet glittrade framför dem. Det var en ljuvlig syn. Christoffer hade inte förrän nu kommit att tänka på att han faktiskt var naken, och dessutom erektion. Den unga kvinnan som nu stod framåtlutad framför honom och tvättade ansiktet var vacker som en gudinna. Att hon hade klänningen runt höfterna och visade nästan hela benen gjorde ju inte saken sämre. Han kände att ståndet växte ytterligare.
Prinsessan kände sig lite dum där hon stod med baken i vädret. Men vad skulle hon göra, hellre en liten pinsamhet nu än en massa frågor när hon kom hem igen. Kände hon något mot sin rumpa? Nej, det måste varit inbillning. Eller? Hon måste veta. Därför tog hon ett litet steg bakåt mot mannen som höll upp hennes klänning. Jo, det var något som låg emot hennes rumpa. Oj, tänkte hon genast. Hans pelare. Ansiktet var nu rent och hon reste sig upp igen. Utan att vända sig om.
Tack för hjälpen, sa hon. Jag kan ta klänningen nu. Men han släppte den inte.
Nej, jag hjälper dig in till land först, sa han vänligt och hon kunde inte neka honom detta. Så de gick in mot land hon först och han efter med hennes klänning i händerna. Så trampade han plötsligt snett på en hal sten och tappade balansen. Innan de visste ordet av låg de båda i vattnet. Det var inte djupt, men blöta över hela kroppen blev de. Christoffer tittade på prinsessan och hon var ännu vackrare nu när hennes hår låg i blöta slingor över hennes ansikte.
Jag vet ju inte vad du heter, sa han för att lätta upp stämningen lite. Själv heter jag Christoffer.
Jag heter Natalie, sa prinsessan där hon låg i vattnet.
