Har ett handikapp sen barnsben som påverkar bland annat min gång så går inte som alla andra och har aldrig varit något av en skönhet samt alltid varit mullig, inget jag blev mobbad för i skolan men några incidenter sitter kvar än idag. Tror det var i mellanstadiet som en av tjejerna i klassen lyckades övertyga mig om att hennes kompis ville ha chans på mig som det hette på den tiden, var övertygad om att hon drev med mig för hon skulle inte på något vis kunna vara intresserad av mig så sa ifrån men sen så kom den där tanken "Tänk om" och jag sa ja. Dagen efter skrattade de gott och sa att ingen av de aldrig skulle kunna gilla mig och att jag var dum i huvudet som kunde tro något sådant. Dum som man är gick jag på en liknande grej igen lite senare. En tredje gång var det en annan tjej som jag faktiskt tror var ärlig i sin fråga då hon dels inte hängde med samma personer samt att hon frågade åt sig själv men då vågade jag inte annat än att tacka nej.
Så när läkaren sa till mig när jag var cirka 15 år att det är över 50% risk att mitt handikapp överförs till en eventuell avkomma bestämde jag mig där och då för att aldrig riskera det. Då var det helt logiskt men såhär i efterhand var det mer ett sätt att "skydda" sig på. 10-ish år senare uppstod dock en möjlighet till att få till det men hon var ganska rejält packad så avlägsnade mig, dels kändes det inte rätt att utnyttja någon på det viset samt att hon helt enkelt skulle ångra sig dagen efter.
Visst hade det varit mycket bättre om jag hade tagit tag i det och inte gömt mig bakom min minst sagt stapplande logik vid 15-års ålder som följt med alldeles för länge, framförallt kanske man hade haft en lite bättre självkänsla och ett bättre självförtroende för de är inte direkt högt upp på skalan.
Om jag skulle ställas inför möjligheten till samkväm idag så vet jag helt ärligt inte hur jag skulle göra, man är ju inte direkt en outsinlig brunn av sexerfarenheter så man har ju inte några moves att komma med. Ja ni ser, där kommer självförtroendet in direkt redan i textform så risken är stor att jag skulle avvärja det på något sätt.
Nu när man börjar närma sig de 50 så har man dock en mognad och syn på tillvaron och livet som inte fanns där förr så jag skulle nog iaf gå in med en bättre inställning än när jag var 25 för då hade nog ens egen njutning stått i första rummet så vem vet, det kanske skulle kunna bli något av det efter några försök.
Sker det så sker det men sker det inte så är det helt ok, idag drygt 35 år efter samtalet med läkaren är jag ganska tillfreds med det hela men när man var 20-30 bast önskade man att bli av med oskulden.
Det jag däremot kan sakna är att faktiskt dela mitt liv och vardag med någon men även förhållanden rationaliserade jag bort vid det där läkarbesöket.
Den enda bitterhet som finns hos mig är mot mina egna val, jag valde helt enkelt en ganska feg lösning som rotat sig ganska djupt inom mig och det är väl det jag ångrar mest.
Får se hur länge det här får ligga(no pun intended) kvar.
www.bing.com
