när blev ni av med Oskulden

[Kuken]

Originally posted by Trancekillen

Jag (och säkert många andra som läser detta) känner faktiskt igen mig i en del av det ni skriver, framför allt Kuken, även om jag inte riktigt är i samma sits eftersom oskulden min är borta och jag har haft några förhålllanden. Nu har det gått ett bra tag sedan mitt senaste förhållande och jag har börjat märka att jag väldigt lätt blit intresserad av fel sorts tjejer och jag har börjat ifrågasätta vad det är i mitt beteende som kan vara orsaken till det.
Jag tror det hela handlar mycket om interna konflikter. Man vill en sak samtidigt som man inte vill det och det blir ett stort problem som tär på ens tankar och tar energi och ju längre tiden går desto större blir problemet.

Jag tror du är inne på nåt här i ditt sista inlägg Kuken, i det du nämner om att det kanske är du som egentligen inte vågar bli intresserad av det som är tillgängligt/uppnåeligt. Det måste ha nåt att göra med att dina krav/önskemål är för höga! Livet är inte som på film eller i böcker där man träffas och det säger ömsesidigt klick och man lever lyckligt osv. Tyvärr.

Men det ligger också en VÄLDIG styrka i att inte kompromissa med sig själv som du gör. Du vet vad du INTE vill och nöjer dig inte med mindre, och det är på sätt och vis bra, men det är nog samtidigt just där ditt problem numera ligger. Jag tror inte att du kommer att träffa den rätta bara vips sådär, utan det krävs lite jobb från din sida.
Försök att vara mer observant och lägg märke till om någon tjej är intresserad och ta chansen när du ser den! Ta det för vad det är och testa på det ett tag. Även om du inte är kär eller jätteintresserad så blir det en erfarenhet på vägen som du kommer att ha nytta av senare. Någon gång måste du kliva över linjen. Som jag sa innan att när man gått ensam länge så blir det lätt att man bygger luftslott och det är lätt hänt att man kväver den andra parten med sina förväntningar. Been there, done that, and I've got the scars to prove it.

Du kan som sagt inte köpa självförtroende i närmsta affär, nej, affär men du måste jobba fram det. Kanske är du en sån person som gillar (för svåra) utmaningar och att saker och ting inte ska vara för lätt. Isåfall välkommen till klubben. Och jag tror absolut att ett långresa kan vara väldigt lärorikt. Främst för att man lär sig se mönster i sitt eget sociala beteende när rotationen på folk i ens liv blir så oerhört mycket snabbare än här hemma.

En kompis till mig var oskuld tills han var 24 och hade en självkänsla som inte bara var nere i källaren utan vidare ner genom Helvettes Brun och ner till Djävulens sängvrå, men han stod på sig och väntade ut tills det kom en tjej som troligen fattade att han var oerfaren och ville hjälpa honom (för det är nog någonting som många tjejer trots allt tänder på trots tuvalu's inlägg) och nu är den histora. Sen dess har han haft några förhållanden som visserligen gått åt helvette men nu har han iallafall testat sig fram och kommit på att det inte var allt som det utgavs sig för att vara och kan numera fokusera på annat i sitt liv. Visserligen så undrar jag om han ens är intresserad av tjejer överhuvudtaget men det är en annan debatt...

Du har nog väldigt rätt i mycket av vad du skriver, och det känns väldigt trevligt att det finns människor som till och med verkar bry sig om hur okända människor på nätet har det.

Jag har kommit på en sak till som sätter käppar i mina hjul, som jag tror är ganska viktig!
Det är att jag känner mig så osäker, att jag kanske till och med omedvetet inte ens vågar erkänna för mig själv att någon skulle vara intresserad av mig, för vad tusan skulle jag göra då? Jag vet ju inte hur man gör, om man säger så. Eller det är klart jag vet, men jag vet också att vägen från den eventuella möjligheten till något konkret antagligen är kantad av mina misstag, att jag "gör bort mig", och kanske att det bara är plågsamt för mig, eftersom det med stor sannolikhet ändå slutar i tårar.
Då säger ni såklart att det MÅSTE vara värt chansen, och ni har så rätt, så rätt... Men vad ska jag göra för att få min kärleksskygga hjärna att begripa det?

Jag kan tala om att just för tillfället är väldigt betuttad i en flicka, men jag vågar som vanligt inte göra ett skit. Jag flyr alla möjligheter, eftersom de också är möjligheter till ytterligare frustration. Kvitt eller dubbelt liksom. Fast med sämre odds.
Det leder till att jag knappt vågar säga 'hej', för att jag vet att ju närmare jag kommer henne, desto mer brutalt och långvarigt kommer nederlaget att vara. Och jag tål inte nederlag...

Och visst har det med "kräsenhet" att göra. I allra högsta grad... Jag är som sagt bara intresserad om det är nån som tilltalar mig sexuellt, och tyvärr är det väl så att jag inte tilltalas av dem som ligger på min egen nivå. Och jag förstår egentligen inte varför jag ska knulla runt med folk jag inte egentligen är intresserad av. Det verkar vara vad de flesta andra pysslar med. Jag är mer gammaldags. Är det inte giftermålsmaterial så kan det lika gärna vara, men å andra sidan så är giftermålsmaterial så viktigt att jag ballar ur och inte vågar istället.... Eviga dilemma.

Jag undrar över två saker nu. Först, hur pass bra kompisar tycker du/ni att du/ni har? Känner du/ni att ni har folk i er omgiving som förstår sig på er situation? Kan du/ni VERKLIGEN prata om era problemen med någon jämnårig som står nära eller är det här med avsaknaden förhållanden egentligen bara en del i någon sorts omfattande (social) isolering?

Mina problem är nog ganska uppenbara för alla som känt mig en längre tid, men jag skulle ALDRIG erkänna att jag aldrig kommit till skott. Det skulle vara jävligt skönt att säga det, men jag vet att människor är onda jävlar, och att en del skulle skratta åt mig. Och att folk skrattar åt mig är det värsta jag vet. Antagligen från min urusla barndom då folk skrattade åt mig mest hela tiden. Där mynnar för övrigt all skit. Det är jag säker på.

Min andra fråga handlar om själva sexualiteten. Ser du/ni er sjävla som 100% hetero och ABSOLUT inget annat eller kan det rent av vara en fråga om sexuell ambivalens?

Jag för min del är 100% hetero, inget snack om den saken. Klart jag har tänkt tankar om sex med killar också, men de tankarna tilltalar mig inte det minsta. Att jag tänkt på det är mest för att jag är en väldigt öppen person, och det vore synd om jag gömde mitt rätt jag för mig själv på grund av bögnoja. Men jag har alltså tydligen visat att jag var som jag trodde från början i och med tankeexperimenten...

 

[Trancekillen]

Ja, att bry mig om folk kan mycket väl komma att bli mitt heltidsjobb i framtiden så det är oavsett om det är över nätet eller inte.

Det är uppenbart att du visar tydliga symptom på någon som blivit (som du själv också säger) väldigt illa behandlad, eftersom du verkar utgår från att folk ska förringa dig eller inte känna intresse för dig. Alla människor är faktiskt inte onda jävlar och du lurar tyvärr bara dig själv i att tro så. Du säger att du troligtvis omedvetet inte ens vågar erkänna för dig själv att någon skulle vara intresserad av dig och det är nog huvudet på spiken. Tyvärr så stänger du dina egna dörrar med det tankesättet. För vad det än var som ledde till att du började tänka så, det hände då, men nu är nu.
Om du ska kunna uppnå det du vill uppnå måste du ta risker, det kommer du inte komma ifrån och det gäller ju även allt annat i livet inte sant?

Det verkar ändå som att du är en medveten person med sunda värderingar som vet vad du vill/inte vill i frågan (och säkert i många andra områden också) så därmed så har du en bra utgångpunkt att jobba utifrån. Du vill att det ska vara på riktigt och är det inte på riktigt så kan det kvitta och du nöjer dig inte med några kompromisser helt enkelt. Det är bra. Jag är också sån.
Den som väntar på nåt gott väntar aldrig förlänge. Men det kan också bli att den som väntar på nån som har gått väntar alltid förlänge. Och det låter på dig att du är den som går innan det ens hinner bli något. Och folk gillar inte att vänta. Du måste försöka förstå hur andra människor uppfattar det också. Det är nog mer andra som tror att DU inte är intresserad av DEM än vice versa! Det är nog främst det du bör ändra på och det behöver inte alls betyda att du kompromissar med dina värderingar.
Gäller detta förresten bara i kontakt med tjejer undrar jag. Hur är din reaktion och beteende när någon t.ex en annan kille eller en tjej/kvinna som du inte finner sexuellt attraktiv tar kontakt med dig, i skolan, på träningen, jobbet, osv? Genomsyrar detta beteende alla din sociala kontakter?

Jag måste säga att det är verkligen urtrist att samhället är så fixerat vid sex och partnerskap som det är. Ett sexuellt förhållande är (vilket du kommer att upptäcka när du skaffar dig ett) är ett sexuellt förhållande och är inte allting-i-ett. Man behöver ha flera vänner att vända sig till när vinden vinar. Det är synd att du upplever att du inte har nån att vända dig till i det här fallet. Att du säger att du aldrig skulle kunna erkänna att du aldrig fått till det avslöjar ju att du inte helt kan stå för ditt problem inför omgivningen. Det är säkert många som faktiskt inte alls skulle skratta åt dig, men återigen så är det det du utgår ifrån och det är väldigt synd. Förhoppninsgvis så har den här sidan varit till lite hjälp iallafall.



We drift deeper... Life goes on...

 

[Kuken]

Originally posted by Trancekillen


Det är uppenbart att du visar tydliga symptom på någon som blivit (som du själv också säger) väldigt illa behandlad, eftersom du verkar utgår från att folk ska förringa dig eller inte känna intresse för dig. Alla människor är faktiskt inte onda jävlar och du lurar tyvärr bara dig själv i att tro så.

Det räcker med att några få är det för att det ska vålla svårt obehag.

Du säger att du troligtvis omedvetet inte ens vågar erkänna för dig själv att någon skulle vara intresserad av dig och det är nog huvudet på spiken. Tyvärr så stänger du dina egna dörrar med det tankesättet. För vad det än var som ledde till att du började tänka så, det hände då, men nu är nu.
Om du ska kunna uppnå det du vill uppnå måste du ta risker, det kommer du inte komma ifrån och det gäller ju även allt annat i livet inte sant?

Jag har inget emot att ta risker om det gäller sånt som inte skadar mig mentalt. Men olycklig kärlek är många gånger värre än att lemlästa sin kropp. Jag vågar inte riskera ett nej, för jag vet alltför väl hur det känns (ja, jag har alltså försökt en gång i tiden).

Det verkar ändå som att du är en medveten person med sunda värderingar som vet vad du vill/inte vill i frågan (och säkert i många andra områden också) så därmed så har du en bra utgångpunkt att jobba utifrån. Du vill att det ska vara på riktigt och är det inte på riktigt så kan det kvitta och du nöjer dig inte med några kompromisser helt enkelt. Det är bra. Jag är också sån.

Det förvånar mig oerhört att alla inte är sådana. Varför acceptera låtsaskänslor?

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig förlänge. Men det kan också bli att den som väntar på nån som har gått väntar alltid förlänge. Och det låter på dig att du är den som går innan det ens hinner bli något. Och folk gillar inte att vänta. Du måste försöka förstå hur andra människor uppfattar det också. Det är nog mer andra som tror att DU inte är intresserad av DEM än vice versa! Det är nog främst det du bör ändra på och det behöver inte alls betyda att du kompromissar med dina värderingar.
Gäller detta förresten bara i kontakt med tjejer undrar jag. Hur är din reaktion och beteende när någon t.ex en annan kille eller en tjej/kvinna som du inte finner sexuellt attraktiv tar kontakt med dig, i skolan, på träningen, jobbet, osv? Genomsyrar detta beteende alla din sociala kontakter?

Jag kan tyvärr på inget sätt förstå varför en "sexuellt attraktiv" kille/tjej skulle ta kontakt med mig. Folk tar inte kontakt med mig. Gäller det inte sexuellt så är jag däremot ganska bra på att ta kontakt själv, även om jag inte alls gillar det. Jag tvingar mig att vara med kompisar, snacka med folk och leka social, för att inte bli en total supernörd som bara sitter hemma i ett hörn. Men jag VILL inte egentligen. Jag gör det bara för att jag vet att jag mår bättre av det i det stora hela, även om jag inte gillar folk i allmänhet. Människor är oftast hemska varelser som jag inte ger mycket för. Det finns undantag, men de flesta tänker bara på sig själva.

Jag måste säga att det är verkligen urtrist att samhället är så fixerat vid sex och partnerskap som det är. Ett sexuellt förhållande är (vilket du kommer att upptäcka när du skaffar dig ett) är ett sexuellt förhållande och är inte allting-i-ett. Man behöver ha flera vänner att vända sig till när vinden vinar. Det är synd att du upplever att du inte har nån att vända dig till i det här fallet. Att du säger att du aldrig skulle kunna erkänna att du aldrig fått till det avslöjar ju att du inte helt kan stå för ditt problem inför omgivningen. Det är säkert många som faktiskt inte alls skulle skratta åt dig, men återigen så är det det du utgår ifrån och det är väldigt synd. Förhoppninsgvis så har den här sidan varit till lite hjälp iallafall.

Jag kan nog faktiskt visst stå för mitt problem, men jag tror inte att folk kan acceptera det. Det räcker med att jag talar om att jag är värdelös på att ragga, så hugger folk direkt och säger saker som "vadå, det är ju skitlätt". Undrar om de tror att det är det jag vill höra när jag just erkänt att det är svårt för mig? Folk som HAR ett sexliv verkar inte i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig att det är andra än rullstolsbundna och förståndshandikappade som inte får till det.
Sex är verkligen förknippat med prestation i folks sinne. Varför jämförs det annars kukar, talas om hur många man satt på, eller varför får man ens för sig att starta en sån här tråd? Jo, för att man vill bekräfta för andra att man är bättre som blev av med den tidigare, eller att man känner sig stolt över att man satt på 50 tjejer.
Hur kul är det att i ett sånt samhällsklimat inte ens få komma i närheten av sex? Att känna att om man visar sitt rätta jag så kommer man att bli hånad och idiotförklarad.

Ni kanske förstår varför jag håller käften. Det är dessutom prestationsångest som delvis gör att jag inte vågar. Jag är sexuellt handikappad helt enkelt, och det handikappet är inte okej i vår tid.

 

[GrV]

Jag och Kuken verkar ha liknande situationer.

De få gånger (och det är få) som tjejer verkat vara intresseradr har jag blivit livrädd och medvetet eller omedvetet kvaddat läget. Tänket är att jag inte med tanke på att jag kan noll, överhuvudtaget skulle kunna motsvara deras förväntningar. Jag kan helt enkelt inte bete mig. Och när det uppdagas lär dom ju dra fort som fan.

Jämför med att du ska åka med ett flygplan. Du kan välja mellan en pilot som flugit hur mycket som helst i minst 10 år eller en mupp som knappt sett ett flygplan


Bara 1 av mina polare känner till läget ungefär. De andra misstänker väl hur det är eller tror att jag är homo. Jag är ganska säker på att min familj tror jag är bög.

 

[Trancekillen]

"Det förvånar mig oerhört att alla inte är sådana. Varför acceptera låtsaskänslor?"

Jag tror inte alls att alla är sådana. Jag tycker mig ofta se människor acceptera låtsaskänslor både för sig själva och gentemot andra och därmed inleda förhålladen baserat på kompromisser endast för att anpassa sig efter omgivningens förväntningar om vad som anses vara normalt.
Att du inte är sån tyder ju på att du har integritet, men det är såklart ett pris man får betala för det i vårt ytliga samhälle.

"Jag kan tyvärr på inget sätt förstå varför en "sexuellt attraktiv" kille/tjej skulle ta kontakt med mig. Folk tar inte kontakt med mig. Gäller det inte sexuellt så är jag däremot ganska bra på att ta kontakt själv, även om jag inte alls gillar det. Jag tvingar mig att vara med kompisar, snacka med folk och leka social, för att inte bli en total supernörd som bara sitter hemma i ett hörn. Men jag VILL inte egentligen. Jag gör det bara för att jag vet att jag mår bättre av det i det stora hela, även om jag inte gillar folk i allmänhet. Människor är oftast hemska varelser som jag inte ger mycket för. Det finns undantag, men de flesta tänker bara på sig själva."

Min fråga var hur du skulle reagera om någon som du INTE fann sexuellt attraktiv, dsv någon som inte är sexuellt attraktiv enligt dig, tog kontakt med dig. Nu säger du iofs att du är rätt bra på att ta kontakt själv, när det gäller ytliga kontakter. Det är dock synd att säger att du tvingar dig att vara med kompisar osv. Det kan ju vara så att folk känner på sig att det inte är hundra procent från din sida och därmed känner att de inte kan lite på dig.
Någon gång måste ju NÅN ta kontakt med dig?

"Jag kan nog faktiskt visst stå för mitt problem, men jag tror inte att folk kan acceptera det. Det räcker med att jag talar om att jag är värdelös på att ragga, så hugger folk direkt och säger saker som "vadå, det är ju skitlätt". Undrar om de tror att det är det jag vill höra när jag just erkänt att det är svårt för mig? Folk som HAR ett sexliv verkar inte i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig att det är andra än rullstolsbundna och förståndshandikappade som inte får till det."

Bara ytliga människor resonerar så. Kanske består din bekantskapskrets av mycket ytliga människor, det kan jag inte uttala mig om. Men det finns visst människor som kan leva sig in i och förstå din situation utan att döma ut dig. Det som är så synd med din defensiva inställning till andra människor är att den också gör dig till en mindre bra människokännare eftersom du ser folk genom ett filter av det förflutna. Om de kompisar du har är riktiga kompisar så skulle de inte döma ut dig eller förringa dig för en sån sak. Snarare tvärtom så skulle de stötta dig.

"Sex är verkligen förknippat med prestation i folks sinne. Varför jämförs det annars kukar, talas om hur många man satt på, eller varför får man ens för sig att starta en sån här tråd? Jo, för att man vill bekräfta för andra att man är bättre som blev av med den tidigare, eller att man känner sig stolt över att man satt på 50 tjejer.
Hur kul är det att i ett sånt samhällsklimat inte ens få komma i närheten av sex? Att känna att om man visar sitt rätta jag så kommer man att bli hånad och idiotförklarad."

Det är inte alls kul det vet jag. Men det är mycket bullshit också och det får man försöka lära sig att genomskåda. Eftersom vårat samhälle är baserat på sex och pengar så måste man försöka inse att alla människor kommer att vilja verka mer rika och mer sexuellt erfarna än de egentligen är för att undvika att känna mindrevärde.
Egentligen kan man inte klandra dom eftersom människor är sociala djur och dessutom elitistiskt lagda och det är viktigt för många att ta sig upp i samhällshierarkin.
Det går faktiskt att stå utanför det litegrann. Jag säger inte att det är lätt. Men alla människor har inte dom värderingarna. Du lär inte hitta dom på Handelshögskolan eller på Stureplan direkt utan det är nog inom andra samhällsgrupper de finns, exempelvis bland folk som är intresserade av konst, filosofi, osv. Det är bara att stå på dig!




We drift deeper... Life goes on...

 

[Glimmer]

Jag är 31 år och ännu oskuld. Aldrig haft någon flickvän. Har inte ens blivit avsugen. Vem slår det?

 

[Lund24]

Kan ju inte toppa Trancekillens proffessionella tips och råd men jag tänkte berätta om en erfarenhet jag har gjort angående "kräsenhet" och för högt satta mål.

Jag anser mig vara en ganska sexuellt erfaren kille och jag är social och öppen och har inga större problem att "ragga". Vad gäller raggningen vill jag bara inflika att det där är sannolikhetsberäkningar och inget annat. Av 100 tjejer är det MINST en som kan tänka sig att följa med dig hem, det gäller bara att lära sig att hantera 99 "Nej". Krasst som fan men så är det nog tyvärr för de flesta om man inte heter Marcus Schenkenberg.

Ok, nu till saken. För drygt 4 år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Det tog inte lång tid förrän jag kände att hon var kvinnan i mitt liv och jag älskar henne över allt annat. Allting var helt perfekt de första två åren men sen började vi tackla av. Mindre sex, allt grinigare humör, lättare till konflikt etc. Jag grubblade över mitt förhållande väldigt mycket, vägde för och emot och hela skiten... Och jag tror att många hade lämnat ett förhållande som var som mitt just då. Jag kände fortfarande att jag älskade henne, jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna älska någon mer än jag älskar henne trots alla hennes (och mina egna) fel och brister.

Vad är min poäng? Inget förhållande är perfekt för evigt och ingen person är perfekt. Nu låter det cyniskt men man får helt enkelt "nöja sig" med det bästa man kan hitta. Kort sagt, min 150% perfekta drömkvinna finns inte, men jag har iaf hittat den tjej på jorden som är mest lik henne. Och jag är jäkligt glad för det.

Du vet aldrig var hon finns så det är bara att våga och prova sig fram... Det tar ju flera år att verkligen lära känna en människa...

Hoppas att det här inte blev för flummigt nu men det är så jag ser på saken. Ha det gott alla!

 

[GrV]

Originally posted by Glimmer

Jag är 31 år och ännu oskuld. Aldrig haft någon flickvän. Har inte ens blivit avsugen. Vem slår det?

Jag om lite över 6 år.

 

[Kuken]

Originally posted by Trancekillen

ag tror inte alls att alla är sådana. Jag tycker mig ofta se människor acceptera låtsaskänslor både för sig själva och gentemot andra och därmed inleda förhålladen baserat på kompromisser endast för att anpassa sig efter omgivningens förväntningar om vad som anses vara normalt.

Det var precis det jag menade! Med "sådana" menade jag människor som INTE accepterar låtsaskänslor.

Min fråga var hur du skulle reagera om någon som du INTE fann sexuellt attraktiv, dsv någon som inte är sexuellt attraktiv enligt dig, tog kontakt med dig. Nu säger du iofs att du är rätt bra på att ta kontakt själv, när det gäller ytliga kontakter. Det är dock synd att säger att du tvingar dig att vara med kompisar osv. Det kan ju vara så att folk känner på sig att det inte är hundra procent från din sida och därmed känner att de inte kan lite på dig.
Någon gång måste ju NÅN ta kontakt med dig?

Ok, missuppfattning från min sida denna gång.
Jag tycker nog inte att nån tar kontakt med mig alls, nej. Varför skulle man göra det? Jag har dock inga som helst problem om nån nu gör det ibland. Min erfarenhet är dock att 90% av kontakter mellan kvinnor och män är enbart grundade på sexuellt intresse. Jag kan inte ens ha tjejkompisar, för jag tycker att jag har alldeles för lite gemensamt med kvinnor för att få ut nåt av "vanlig vänskap" dem och mig emellan. Därför känns det så uppenbart att om jag tar kontakt med nån så är det bara för att jag är sugen.

Kanske består din bekantskapskrets av mycket ytliga människor, det kan jag inte uttala mig om. Men det finns visst människor som kan leva sig in i och förstå din situation utan att döma ut dig. Det som är så synd med din defensiva inställning till andra människor är att den också gör dig till en mindre bra människokännare eftersom du ser folk genom ett filter av det förflutna. Om de kompisar du har är riktiga kompisar så skulle de inte döma ut dig eller förringa dig för en sån sak. Snarare tvärtom så skulle de stötta dig.

Jag är nog en ganska bra människokännare, och jag måste säga att de få kompisar jag har, har jag just för att de INTE är ytliga. Nåt annat står jag inte ut med. Men ändå finns det hela tiden människor runt om en som inte skulle förstå, och har man talat om en sak för nån så sprids det snabbt, särskilt om det är nåt "märkligt", vilket det ju är att vara oskuld vid min ålder.

Eftersom vårat samhälle är baserat på sex och pengar så måste man försöka inse att alla människor kommer att vilja verka mer rika och mer sexuellt erfarna än de egentligen är för att undvika att känna mindrevärde.

För att de är fega stackare ja. Man undanhåller sina egna svagheter genom att istället visa på andras svagheter.

Egentligen kan man inte klandra dom eftersom människor är sociala djur och dessutom elitistiskt lagda och det är viktigt för många att ta sig upp i samhällshierarkin.

Visst, jag bara beklagar mig över att människan blott är en apa trots allt. Jag har alltid i min ungdom trott att människor var nåt speciellt, men icke. När det väl kommer till kritan är vi bara djur, och det gör mig djupt besviken. Jag har blivit lurad...

 

[Kuken]

Originally posted by Lund24

Av 100 tjejer är det MINST en som kan tänka sig att följa med dig hem, det gäller bara att lära sig att hantera 99 "Nej".

Jag har under min livstid inte träffat mer än kanske 20 kvinnor som varit värda att fråga. Det beror på att jag inte är intresserad av att bara ha sex med nån, helt utan kärlek bakomliggande.

Eller det är klart att jag vill ha ohämmad sex, men det är ju bara en djurisk drift, och det är så mycket enklare att bara trycka undan än att försöka få till det med krampaktiga raggningförsök.

När jag inte är kär i någon så är inget av det här ett problem faktiskt. Då handlar det bara om allmän sexlust, och jag har inga som helst problem att bara glömma det, och "ta saken i egna händer" bokstavligen istället.
Då är jag en glad och nöjd, men ensam man, till synes utan de bekymmer som andra har av sina eviga flickvänsbyten och runtknullande.
Men då och då, som nu, blir jag obarmhärtigt medveten om en speciell kvinnas närvaro, och hela min fina värld faller samman i tragedi. Allt som jag under vanliga omständigheter tryckt undan kommer fram, och jag vill bara ta livet av mig illa kvickt.
Jag pendlar mellan nån slags skräckblandad förtjusning, där jag inte kan bestämma mig om jag vill göra ett försök eller bara försvinna så jag slipper träffa människan. Det slutar alltid med att jag väljer det senare. Förr eller senare glömmer jag allt, och kan återgå till verkligheten (eller bristen på verklighet). Men det kan ta många många månader...

Just nu plågas jag alltså av ännu en olycklig kärlek som jag aldrig kommer att våga visa, och jag bara längtar efter att få hoppa från en bro så jag slipper. Men jag har så mkt förnuft att jag begriper att det går över, så jag låter bli. Frågan är hur många gånger jag kommer kunna överleva ett dylikt helvete. Det har varit några gånger nu...

 

[Lund24]

Hmm... är väl tyvärr samma problem vad gäller att skaffa sig ett förhållande... Man MÅSTE våga visa sina känslor för den man är kär i... Det är långt ifrån alla som har den turen att tjejen tar initiativet. Jag vet att det är lätt att säga och en annan sak att göra det, men tyvärr är det nog så. Och samma krassa synsätt kan man applicera på detta... Man måste våga pröva och låta det gå åt helvete några gånger innan man hittar rätt.

 

[Kuken]

Originally posted by Lund24

Hmm... är väl tyvärr samma problem vad gäller att skaffa sig ett förhållande... Man MÅSTE våga visa sina känslor för den man är kär i... Det är långt ifrån alla som har den turen att tjejen tar initiativet. Jag vet att det är lätt att säga och en annan sak att göra det, men tyvärr är det nog så. Och samma krassa synsätt kan man applicera på detta... Man måste våga pröva och låta det gå åt helvete några gånger innan man hittar rätt.

Det är där problemet ligger. Jag vågar inte "låta det gå åt helvete några gånger".
Förbannelsen ligger i att man inte kan vara ett djur fullt ut, och bara knulla med vem som helst, utan att man blir kär. Det är det som gör att det känns så viktigt att man inte ens vågar göra fel.

Men det kanske är så andra människor fungerar? Jag känner nog bara EN person som verkligen är kär enligt min definition i sin partner. De flesta verkar bara vara tillsammans med första bästa som tilltalar dem tillräckligt. Och visst, kan man stå ut med det så är det ju utmärkt! Jag börjar nästan tro att det är så det SKA fungera. Kolla bara på hur många skilsmässor som äger rum. [B)]

Jag hoppas ni inte ruttnar på att jag skriver så mycket? Jag ska väl lägga ner nu, men i och med att det ändå kryper fram en och annan som också erkänner att de inte lyckas, så tycks det som att jag kanske talar för lite fler än bara mig själv. Jag antar att alla andra i samma situation också "skäms", och det är rätt naturligt att man inte ens vill skriva om det även om man är anonym.

Hur som helst är det rätt skönt att "skriva av sig", och att höra att man inte är helt ensam med det här. Skönt med lite stöd och råd också, även om jag inte tror att det hjälper så mycket.

 

[Trancekillen]

Ville bara säga att jag just suttit i två jävlar timmar och skrivit ett posthelvette som försvann bara för att jag glömt att logga in mig! Fan säger jag bara!!!! Och nej jag ruttnar iallafall inte på att du skriver mycket, tvärtom. Just nu är jag inte på humör dock att skriva om allt jag nyss skrivit utan kanske tar det imorgon igen.

We drift deeper... Life goes on...

 

[FrågaOlle]

förlorade min 17 aug 2001, va på en fest i helsingborg, med en tjejkompis ja träffat på internet, funplanet chat, haha. men iallafall, blev båda väldigt fulla o hon skulle på toa o sen så bad hon mig följa med henne in . när vi var på toan undrade hon om jag såg nånting på hennes byxor, om det var fläckar på den, gick ner på knä för o inspektera, då tryckte hon mitt ansikte mot hennes fitta (vi hade kläderna på oss innan) o sen började satte vi igång

första gången blir aldri någon hit, för ..ja..man lyckas alltid komma fort..men men .. de va skönt

 

[Pilska Polisen]

Fan jag tycker att jag börgar bli Jävligt desperat nu... e ju Snart 18 och har la igentligen aldrig haft ett serigöst förhållande men har 1 problem som jag nog kommer tycka är ett STORT problem det e att min kuk typ bara är 13-14 mär ja har stond och sedan 3 ca underhuds fett och är inte Fet på nått sätt vore lite pinsamt att slita upp bröten och se att den e typ Skitliten visst kommer ja ha stond innan hon fått av mig brallerna men ändå koken e fan inte mer än ca 7-8ca slak har ca 4-5 nära polare och 4 av dem har Över 20cm den 5 18 asså har jag bara pengar så tror ja inte att jag skuulle tveka på att göra en penisoperation

den som sagt att sex är det bästa i hela världen har då aldrig varikt rikrigt Skitenödig...

 

[Lund24]

Hmm... tycker att du är väldigt inställd på att alla andra knullar första bästa, Kuken... Vad är det för fel med att bli kär, åtminstone på nåt sätt försöka visa sina känslor och ev bli ihop och vara tillsammans ett tag innan man har sex? Man kan ju faktiskt inleda förhållandet innan man hoppar i säng... Och det är sannerligen inte många som ha skapat sig ett livslångt förhållande med den första personen de blev tillsammans med.

För mig är det ofrånkomligt, man måste vara beredd att misslyckas innan man lyckas, så är det ju med allt här i livet. Du kan inte lära dig att bygga ett hus på första försöket.

Så ta förhållandet först, sexet sen... Och du MÅSTE lära dig att misslyckas, både i ett förhållande och i "raggningen". Det kan hända att du har tur och blir uppraggad av din drömkvinna men oddsen för det är inget jag skulle satsa pengar på.

Dessutom tar det ju år innan man känner en person riktigt väl och man kan veta om det är en människa man vill spendera resten av sitt liv med... Men det verkar ju som att det är just misslyckandet du är rädd för... Det vet jag inte hur du skall få bukt med. Kanske det finns proffessionell hjälp att få?

Hoppas du fixar det Kuken (och alla andra)!

 

[Kuken]

Originally posted by Lund24

Hmm... tycker att du är väldigt inställd på att alla andra knullar första bästa, Kuken... Vad är det för fel med att bli kär, åtminstone på nåt sätt försöka visa sina känslor och ev bli ihop och vara tillsammans ett tag innan man har sex? Man kan ju faktiskt inleda förhållandet innan man hoppar i säng... Och det är sannerligen inte många som ha skapat sig ett livslångt förhållande med den första personen de blev tillsammans med.

För mig är det ofrånkomligt, man måste vara beredd att misslyckas innan man lyckas, så är det ju med allt här i livet. Du kan inte lära dig att bygga ett hus på första försöket.

Så ta förhållandet först, sexet sen... Och du MÅSTE lära dig att misslyckas, både i ett förhållande och i "raggningen". Det kan hända att du har tur och blir uppraggad av din drömkvinna men oddsen för det är inget jag skulle satsa pengar på.

Dessutom tar det ju år innan man känner en person riktigt väl och man kan veta om det är en människa man vill spendera resten av sitt liv med... Men det verkar ju som att det är just misslyckandet du är rädd för... Det vet jag inte hur du skall få bukt med. Kanske det finns proffessionell hjälp att få?

Hoppas du fixar det Kuken (och alla andra)!

Hmm, alltså jag vet inte om du förstår vad jag menar riktigt. Det är ju just som du säger, att jag vill ha ett förhållande i första hand, inte bara knulla. Och då måste man försöka och eventuellt misslyckas så klart, men det är verkligen så att jag inte är ett dugg intresserad av att ha ett förhållande med nån som jag inte är kär i, och kär blir man ju inte hipp som happ. Alltså är det väldigt sällan jag ens är intresserad av nån, och när det händer så "får" det ju inte gå fel vid ett försök så att säga. Och det gör att jag drar mig för att ens försöka, eftersom jag vet att det är ÄNNU mycket värre att få ett nej än att aldrig ens försöka.

Visst, det är tragiskt och oerhört fegt och kortat, men vafan ska jag göra för att ändra på mina känslor? Det är inget jag kan rå över själv! De är så starka att de liksom bara förstör för mig. Jag skulle ju tro att den tjej som begriper hur intresserad jag är när jag väl är det, skulle fly hals över huvud, eftersom jag blir mer eller mindre besatt av personen i fråga. Desperation sägs ju vara totalt avtändande, och det är väl också kanske av den anledningen som jag själv omedvetet flyr undan om nån visar intresse för mig.

Nu ska jag i alla fall ut i försommarkvällen och dricka pilsner. Må väl alla ensamma jävlar därute. I'm with you.

 

[PHYZ]

Bara blivit avsugen :/

Jag är 18

PHYZ----

 

[Lund24]

Ja du... "Gå fel vid ett försök" är väl inte hela världen? Om man är riktigt kär så gäller det väl att skynda långsamt? Problemet med det är väl att man lätt hamnar i "kompis-fällan". Men man behöver kanske inte kasta sina känslor i ansiktet på nån heller... Man kan ta det lugnt och försöka lära känna personen utan att "ragga". Jag förstår att det tydligen inte är så lätt för dig men att istället för att lägga alla korten på borden direkt lägga ut de ett och ett är kanske en väg att gå?

Och återigen, vill du verkligen komma tillrätta med det här så kanske du borde söka professionell hjälp? Jag ser absolut inget fel i det. Särskilt inte eftersom du nog har brottats med det här problemet länge. Och det är ju dessutom "allvarligare" när det gäller att skaffa sig ett förhållande, det är ju som sagt många fler bottnar i det här än att "bara få knulla"...

 

[Trancekillen]

Jag tycker inte alls att du skriver för mycket, Kuken, det är snarare intressant att läsa hur du resonerar. Jag tycker du verkar vara en kille med huvudet påskruvat, något av en tänkare och besitta en gnutta moral. Faktum är att jag önskar att fler vore som du, och att de få som faktsikt är som du vore lättare att lära känna.
Det var inte min mening att antyda att du är en dålig människokännare eller att din omgivning är ytlig utan att du genom att du utgår från att alla människor är onda jävlar faktiskt omedvetet utesluter potentiella relationer. Alla är inte onda jävlar.

Hittills har jag frågat frågor för att jag varit nyfiken på att veta mer om din situation och tycker mig nu ha något hum om vad det rör sig om. Jag kan egentligen bara ga dig ett enda konrekt råd och det är som Lund24 skriver, att du MÅSTE VÅGA TA CHANSEN. Det finns inget mer plågande än vetskapen i efterhand om att man kunde ha gjort mer än vad man gjorde när tillfälle väl gavs. Om du visar någonting, bara något litet som antyder på intresse för den här tjejen du nu gillar så lovar jag att även om du inte får något gensvar så kommer det att kännas bättre för dig att veta att du iallafall tog steget. Det kanske går vägen, det kanske inte alls går vägen. Det är en risk du måste ta. För din egen skull.
Tror du inte att även vi som haft förhållanden någon gång har varit olyckligt kära? Det tycks vara en nödvändig del av livet och någonting som alla går igenom förr eller senare, hur tragiskt det än låter.
Själv så håller jag just på att komma över min riktigt stora nu. Och det kostade mig två terminers studieuppehåll, 50.000 kr och sex månader på resande fot för att få rätsida på allt, men det var fan värt det i slutändad därför att jag vet att jag gjorde vad jag kunde när jag fick chansen och är stolt över mig själv för att jag vågade försöka. Det slutade med att jag stod som ett fån, men hellre det än att fortsätta leva mitt liv i en fantasivärld av ovisshet.

Problemet med kärlek är att det är en personlig känsla och ingenting man kan vänta sig vara besvarat. Du säger att du vill känna dig älskad, ja visst vill vi alla, men bara för att någon älskar dig behöver inte betyda att du älskar personen ifråga tillbaka (på samma sätt) och vice versa. När allt kommer omkring så är det ens självkänsla det handlar om och man kan aldrig vara beroende av andras känslor för att fylla ens egna tomrum utan man måste jobba me dsig själv helt enkelt.


We drift deeper... Life goes on...