Har blivit utsatt, och utsatt är ett bra ord. Som alltid så är jag av den övertygelsen att alla förtjänar en andra chans, men det har aldrig varit så svårt som då. Tilliten är krossad och utan den blev det aldrig som förut igen, det blev aldrig något riktigt engagemang och allt rann bara ut i sanden i alla fall. Det är väl helt enkelt det största sveket, och dessutom från den man älskar och litar på mest.
Jag har levt i 28 år utan att vara otrogen hittills, så jag har tänkt att "klara" resten med. Inte så mycket för att bespara andra även om det ingår, men mest för min egen skull; jag vill inte sänka mig själv till den nivån, jag vill vara bättre än så och jag vill vara någon man kan lita på.
Lite hårddraget skulle otrohet egentligen kunna falla under psykisk misshandel (Det lämnar garanterat psykiska ärr som påverkar individen och individens relationer till andra för resten av livet), eller avtalsbrott. Fylla är ingen ursäkt då svea rikes lag tydligt säger: "Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.". I dag skulle dessa brott ge från böter upp till två år i finkan.
Tror att den allmänna hälsan hos folket skulle må bra av det. Även om lagen inte appliceras så hårt (Vilket svensk lag tenderar att inte göra), så är det en skarp markering från samhället och från det demokratiska folket att man inte accepterar att människor behandlar varandra hur som helst.
Uj, det blev långt, jag börjar ana att jag är ganska så bitter...