rädd för närhet?

[Lyngan]

Jag har inte råkat ut för samma sak, men jag har jätte svårt att öppna mig för folk. Berätta om mina känslor och så vidare. Men i 8an mådde jag verkligen skit och då gick jag och pratade med min skolkurator. Det är svårt i början men det hjälper. Om det är något jag lärt mig i livet är det att man måste ta itu med sina problem. Helst så fort som möjligt.

Du kommer klara det Dont be afraid ^^

 

[Snäckan]

Nu är det ju ett tag sedan den här tråden startades, men eftersom den har kommit upp igen så vill jag dela med mig av min yrkeserfarenhet.


Den som blir utsatt för övergrepp behöver få prata med någon!

Pratar man med en myndighet skall man vara medveten om att man kan hamna i något som går under allmänt åtal!

Vill man inte att det man säger skall bli registererat i någon handling så tycker jag att kvinnojouren är det bästa alternativet!

Bor man på en liten ort och inte vill prata med dem där, kan man ringa till någon annan jour - bara för att få prata helt anonymt om man vill. Dessutom kan man få tips om vart man kan komma i kontakt med andra som varit utsatta för samma sak.


Om man sedan väljer att gå vidare med anmälan är en annan sak!

Skillnaden i det jag säger och att anmäla direkt, ligger i att om det finns blåmärken eller sperma eller andra bevis för brottet, så har ju de bevisen försvunnit. Men det är aldrig för sent att anmäla. Däremot kan det vara för sent att bevisa brott.

 

[Snäckan]

Jag har läst vad ni skrivit, men inte orkat svara. har varit en sån period nu.

men det är svårt att inte tycka att det är ens fel då han klargjorde att slynor som mej fick skylla sej själv. å det är jätte problem med kärlek, då det känns som jag inte förtjänar det, då ja jag vet inte.

men jag tog kontakt med roks (tror jag det hette) som attendal rekomenderade å det var skönt å prata med nån faktiskt

Nu ser jag att jag inte hade läst igenom hela tråden tillräckligt noga!

ROKS är en förkortning för RiksOrganisationen för Kvinnojourer i Sverige!

Hoppas att du har träffat några som du har funnit förtroende för, och som kunnat ge dig det stöd just du behöver!

 

[BunnyButt]

Nu är ju tråden rätt gammal och full av kloka råd, som jag har inte så mycket att tillägga på fronten i handfasta råd...

Jag ville mest bara berätta om min egen erfarenhet av dylikt; Jag blev våldtagen för ca 15 år sedan och arbetar fortfarande med sviterna av det. Precis som någon annan klok här skrev, så är det den känslomässiga biten som är jobbigast och som tar tid - där skiljer sig inte en fullbordad våldtäkt särskilt mycket mot ett våltäktsförsök. Båda behöver tid, massor av terapi och arbete inuti, såväl som tålamod och stöd från omgivningen.

Visst är det svårt att stå ut med sig själv i början; Hela själbilden blir rubbad och man känner sig kränkt och förnedrad, ovärdig - ja, man skäms. Inför sig själv och andra. Men - DET VAR INTE DITT FEL!

Jag anklagade mig själv i över två år, innan jag slutligen började förstå att det faktiskt inte var mitt eget fel, att jag blivit illa och respektlöst behandlad, att jag faktiskt gjort vad jag kunnat - inte förrän jag började förstå det, kunde jag börja arbeta med mig själv och resa mig ur det känslomässiga träsk det innebar.

Det är jättesvårt med närhet i början. Å ena sidan kan man behöva värme och trygghet, men i dagsläget skall du nog främst söka den närheten och tryggheten hos människor du verkligen litar på. Stressa inte, låt det ta tid. Lasses förslag om en trygg mansfamn var bra - då har du också möjlighet att börja bearbeta rädslan inför beröring från det motsatta könet. Men låt saker och ting ta tid - det måste det få göra.

Terapi är klockrent för att komma ut självanklagelserna.

Jag önskar dig all lycka och välgång - att du alls vågat skriva och berätta här, är en god start och ett tecken på att du känner att det faktiskt inte är dig det är fel på. Läkeprocessen har börjat - våga se framåt, tro på dig själv. Det vänder en vacker dag.