alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
SMASKIGASTE P-VÅFFLORNA!
- Thread starter alex
- Startdatum
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
SÄNGKAMMARVÄGEN/LITTLE GIRLS LOST (1983) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
Man ska som bekant aldrig tala om en dams ålder men kan ju inte undanhålla er kära läsare det faktum att idag fyller självaste Veronica Hart 66 år. 66 - mmm - smaka på siffran, och visst har väl det mesta i Veronicas liv kretsat kring sex i alla dess former. Åh, du charmiga kvinna med dina kastanjebruna lockar. Porrens Myrna Loy kan man med fog kalla Veronica för och om Myrna fick epitetet Hollywoods drottning så var Veronica Pornotopias motsvarighet. Branschens bästa aktris (möjligen med viss konkurrens från Georgina Spelvin och Nina Hartley) vars sista sexuppträdande på film skedde i Sängkammarvägen 1983. Men hon skulle fortsätta i branschen som framgångsrik producent & regissör och ibland dyka upp i påklädda roller. Många har beklagat att Veronica aldrig fick chansen i riktiga Hollywood men PT Anderson gav henne åtminstone en biroll (som domare) i Boogie nights (1997), denna omdiskuterade skildring av porrvärlden.
Om Hollywood ofta gett en negativ bild av sin något skamfilade pornografiska släkting så får vi här i Sängkammarvägen uppleva det motsatta - hur tre spirande aktriser på vägen till framgång utnyttjas å det grövsta av hänsynslösa producenter. Livet är tufft för våra tre huvudpersoner spelade av Hart, Tigr och Gena Lee. Svek, alkohol & droger kantar deras väg till stjärnglansens Hollywood. Filmen påminner mycket om Chuck Vincents jättesuccé Roommates (1982, också med Hart i huvudrollen) men är inte riktigt lika bra. Regissören Ted Roter går nästan f ö r mycket in i intrigen vilket gör att sexscenerna mest känns som slafsig utfyllnad. Och till skillnad mot Roommates blev Sängkammarvägen utan p-oscars, dock nominerad för bästa film & manus samt sång. Men jag tycker allt att vår kära Veronica är lika bra i bägge filmerna och överlag är Sängkammarvägen välspelad, inte minst John Leslie (1945-2010) är i god form som skådis på väg upp men som även han får finna sig i att bli utnyttjad och måste krypa till sängs med en homosexuell producent (dock utanför bild).
Inledningsvis får man lite obehagliga vibbar då den tydligen allestädes närvarande Ron Jeremy poppar upp som sliskig modefotograf. Nu när vi sitter med facit i hand att Ron verkligen inte var porrens mysfarbror anklagad som han är för ett oräkneligt antal sexövergrepp känns han ju tyvärr helt rätt i rollen. Man ryser då han flinande droppar i små fulpiller i Veronicas glas och sedan lägrar henne då hon är mer eller mindre medvetslös.
Producenten, regissören & manusförfattaren Theodore Roter (1930-2000) har en minst sagt intressant bakgrund. Han växte upp mitt under brinnande världskrig i Bryssel i en judisk familj och blev tidigt föräldralös. Men lyckades efter kriget skaffa sig en gedigen utbildning och öppnade psykologpraktik i hemlandet. Äventyret lockade och han hamnade i Hollywood på 50-talet och etablerade sig som TV-skådis (Mannen från UNCLE, etc.). P-branschen var tydligen mer lukrativ och Norma (1970) blev hans första (mjuksexiga) rulle. Roter skulle inte grädda så värst många våfflor och vete sjutton om jag sett någon mer än Sängkammarvägen som förvisso anses vara mästerverket. Hans sista blev Scandalous Simone (1985) med Bunny Bleu och en viss Ron Jeremy. Roter är även grundare av det ansedda Santa Monica Playhouse.
Allt som allt innehåller Sängkammarvägen 9 sexscener. Svensk premiär (klippt version) 83.12.05 på Fenix i Stockholm. Som avrundning vill jag framhålla slutscenen där Roter gör en cameo som liderlig producent som vill ha Tigr i säng. Tigr ger svar på tal: - Om ni vill ha min kropp så ta den. Men den del av mej som jag värderar högst får ni aldrig!
Man ska som bekant aldrig tala om en dams ålder men kan ju inte undanhålla er kära läsare det faktum att idag fyller självaste Veronica Hart 66 år. 66 - mmm - smaka på siffran, och visst har väl det mesta i Veronicas liv kretsat kring sex i alla dess former. Åh, du charmiga kvinna med dina kastanjebruna lockar. Porrens Myrna Loy kan man med fog kalla Veronica för och om Myrna fick epitetet Hollywoods drottning så var Veronica Pornotopias motsvarighet. Branschens bästa aktris (möjligen med viss konkurrens från Georgina Spelvin och Nina Hartley) vars sista sexuppträdande på film skedde i Sängkammarvägen 1983. Men hon skulle fortsätta i branschen som framgångsrik producent & regissör och ibland dyka upp i påklädda roller. Många har beklagat att Veronica aldrig fick chansen i riktiga Hollywood men PT Anderson gav henne åtminstone en biroll (som domare) i Boogie nights (1997), denna omdiskuterade skildring av porrvärlden.
Om Hollywood ofta gett en negativ bild av sin något skamfilade pornografiska släkting så får vi här i Sängkammarvägen uppleva det motsatta - hur tre spirande aktriser på vägen till framgång utnyttjas å det grövsta av hänsynslösa producenter. Livet är tufft för våra tre huvudpersoner spelade av Hart, Tigr och Gena Lee. Svek, alkohol & droger kantar deras väg till stjärnglansens Hollywood. Filmen påminner mycket om Chuck Vincents jättesuccé Roommates (1982, också med Hart i huvudrollen) men är inte riktigt lika bra. Regissören Ted Roter går nästan f ö r mycket in i intrigen vilket gör att sexscenerna mest känns som slafsig utfyllnad. Och till skillnad mot Roommates blev Sängkammarvägen utan p-oscars, dock nominerad för bästa film & manus samt sång. Men jag tycker allt att vår kära Veronica är lika bra i bägge filmerna och överlag är Sängkammarvägen välspelad, inte minst John Leslie (1945-2010) är i god form som skådis på väg upp men som även han får finna sig i att bli utnyttjad och måste krypa till sängs med en homosexuell producent (dock utanför bild).
Inledningsvis får man lite obehagliga vibbar då den tydligen allestädes närvarande Ron Jeremy poppar upp som sliskig modefotograf. Nu när vi sitter med facit i hand att Ron verkligen inte var porrens mysfarbror anklagad som han är för ett oräkneligt antal sexövergrepp känns han ju tyvärr helt rätt i rollen. Man ryser då han flinande droppar i små fulpiller i Veronicas glas och sedan lägrar henne då hon är mer eller mindre medvetslös.
Producenten, regissören & manusförfattaren Theodore Roter (1930-2000) har en minst sagt intressant bakgrund. Han växte upp mitt under brinnande världskrig i Bryssel i en judisk familj och blev tidigt föräldralös. Men lyckades efter kriget skaffa sig en gedigen utbildning och öppnade psykologpraktik i hemlandet. Äventyret lockade och han hamnade i Hollywood på 50-talet och etablerade sig som TV-skådis (Mannen från UNCLE, etc.). P-branschen var tydligen mer lukrativ och Norma (1970) blev hans första (mjuksexiga) rulle. Roter skulle inte grädda så värst många våfflor och vete sjutton om jag sett någon mer än Sängkammarvägen som förvisso anses vara mästerverket. Hans sista blev Scandalous Simone (1985) med Bunny Bleu och en viss Ron Jeremy. Roter är även grundare av det ansedda Santa Monica Playhouse.
Allt som allt innehåller Sängkammarvägen 9 sexscener. Svensk premiär (klippt version) 83.12.05 på Fenix i Stockholm. Som avrundning vill jag framhålla slutscenen där Roter gör en cameo som liderlig producent som vill ha Tigr i säng. Tigr ger svar på tal: - Om ni vill ha min kropp så ta den. Men den del av mej som jag värderar högst får ni aldrig!
Last edited:
Mattias1969
Aktiv medlem
- Ålder
- 55
- Kön
- Man
Någon gång på första halvan av 80-talet gick det en kortfilm på tv som hette Mackan. Det var en grym scen i den filmen om en ung kille och en ung tjej. I scenen hånglar de kort och sen fumlar killen på en kondom, lägger sig på tjejen och knullar på nervöst och ryckigt. Knullar ganska kort stund och efteråt är killen överlycklig och tjejen lite sur.
Jag minns att jag blev så sjukt kåt av att se den här filmscenen och undrar om någon vet om filmen ligger upplagd på Youtube eller någon annan stans på nätet?
Jag minns att jag blev så sjukt kåt av att se den här filmscenen och undrar om någon vet om filmen ligger upplagd på Youtube eller någon annan stans på nätet?
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
Jävligt märkligt men Birgitta Svenssons MACKAN (1977) såg jag om häromveckan och det måste vara densamma , det är dock en långfilm m Maria Andersson & Kåre Mölder som ungdomarna. I filmkrönikan 1978 visade dom just samlagssnutten och jag (15 år då) hade fjååång en hel vecka efteråt .. nu blev jag inte lika överväldigad ..
Hele filmen finns på Youtube!! Slå bara på MACKAN 1977 så kommer du till härligheten . .
Last edited:
Mattias1969
Aktiv medlem
- Ålder
- 55
- Kön
- Man
Det är den!! Tackar Hittade tyvärr inget på Youtube men den fanns på Ginza på DVD. Nu blir det nostalgi i veckan som kommer.
Hittade tyvärr inget på Youtube men den fanns på Ginza på DVD. Nu blir det nostalgi i veckan som kommer.
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
Kul å höra men tetigt du inte fann den på YT som jag gjorde bara genom att klicka "Mackan 1977" .. men men huvudsaken är att du nu har den i någon form - själv har jag den på DVD som jag kopierat från när svt1 körde den som middagsfilm för en 10 - 15 år sedan...dubbelmacka m mackan - de e grejer det!!
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
A COMING OF ANGELS (1977) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
Idag har det gått tretton år sedan pornolegenden Jamie Gillis (1943-2010) somnade in. Tiden hastar onekligen iväg. Lyssnade nyligen på hans podcast på The Rialto Report (rekommenderas!) där han berättade om sitt besök i Stockholm sommaren 1977. Då uppträdde han på olika sexklubbar i den kungliga huvudstaden (undras om kungen var där?) och det gick vilt till, ett av hans favoritögonblick var när han slickade hundskit från en dragqueens stövel. Riktigt så extremt blir det aldrig i filmen A coming of angels (inspelad i ungefär samma veva) där Gillis spelar en vit slavhandlare som förvarar kidnappade flickor i en källare. Master Jamie är på bästa dominanshumör i denna p-oscarbelönade huvudroll och ingen hade sådan pondus som han i dessa sammanhang. Tyvärr uppträder vissa andra i ensemblen som om de vore med i en dansk gladporr-rulle. Speciellt John Leslie (1945-2010, p-oscar för bästa biroll) som hela tiden blir avbruten just som han ska till att fyra av. Roligt en gång men när Leslie för typ femte gången springer omkring med staken i vädret och beklagar sig blir det mest fånigt.
Filmen är förstås inspirerad av TV-serien Charles änglar och här är det Annette Haven (p-oscar för bästa huvudroll), Leslie Bovee & Abigail Clayton som föreställer de sexiga deckardamerna. Efter en del sökande kommer de elake Gillis på spåren där han huserar i en villa bland de snötäckta bergen. Annette lyckas binda fast Gillis hjälpreda Leslie i sängen (under sken av att det hela är en sexlek) och sedan övermannar man Gillis som får smaka på sin egen medicin. Slutet gott allting gott.
Elva välfilmade sexscener. Regissören kallar sig Joel Scott och är för mig en okänd förmåga. Han lär dock ha producerat klassikern Kom bakvägen ikväll/Sometime sweet Susan (1975) som är en av de bästa p-snurror jag sett. Skönheten med korkskruvslockarna - Amber Hunt - är största behållningen på brudsidan. Vid den här tiden var hon en av Hustlers populäraste utvikningstjejer. Bästa (värsta?) scenen är annars när Leslie sätter på Suzanne McBain och en rökande Gillis sitter bredvid och fäller taskiga kommentarer samtidigt som han fimpar på Suzanne. Filmen hittade aldrig till svenska biografer (lika bra det för censuren hade ändå gjort slarvsylta av den) men fanns på VHS utgiven av Svenska Walthers. 1985 kom en fristående uppföljare betitlad Private angel/A coming of angels "the sequel" där Haven fick assistans av Ginger Lynn & Kelly Nichols eftersom Bovee & Clayton gått i pension. Jamie Gillis medverkade också men nu i rollen som en senator vars dotter kidnappats.
Idag har det gått tretton år sedan pornolegenden Jamie Gillis (1943-2010) somnade in. Tiden hastar onekligen iväg. Lyssnade nyligen på hans podcast på The Rialto Report (rekommenderas!) där han berättade om sitt besök i Stockholm sommaren 1977. Då uppträdde han på olika sexklubbar i den kungliga huvudstaden (undras om kungen var där?) och det gick vilt till, ett av hans favoritögonblick var när han slickade hundskit från en dragqueens stövel. Riktigt så extremt blir det aldrig i filmen A coming of angels (inspelad i ungefär samma veva) där Gillis spelar en vit slavhandlare som förvarar kidnappade flickor i en källare. Master Jamie är på bästa dominanshumör i denna p-oscarbelönade huvudroll och ingen hade sådan pondus som han i dessa sammanhang. Tyvärr uppträder vissa andra i ensemblen som om de vore med i en dansk gladporr-rulle. Speciellt John Leslie (1945-2010, p-oscar för bästa biroll) som hela tiden blir avbruten just som han ska till att fyra av. Roligt en gång men när Leslie för typ femte gången springer omkring med staken i vädret och beklagar sig blir det mest fånigt.
Filmen är förstås inspirerad av TV-serien Charles änglar och här är det Annette Haven (p-oscar för bästa huvudroll), Leslie Bovee & Abigail Clayton som föreställer de sexiga deckardamerna. Efter en del sökande kommer de elake Gillis på spåren där han huserar i en villa bland de snötäckta bergen. Annette lyckas binda fast Gillis hjälpreda Leslie i sängen (under sken av att det hela är en sexlek) och sedan övermannar man Gillis som får smaka på sin egen medicin. Slutet gott allting gott.
Elva välfilmade sexscener. Regissören kallar sig Joel Scott och är för mig en okänd förmåga. Han lär dock ha producerat klassikern Kom bakvägen ikväll/Sometime sweet Susan (1975) som är en av de bästa p-snurror jag sett. Skönheten med korkskruvslockarna - Amber Hunt - är största behållningen på brudsidan. Vid den här tiden var hon en av Hustlers populäraste utvikningstjejer. Bästa (värsta?) scenen är annars när Leslie sätter på Suzanne McBain och en rökande Gillis sitter bredvid och fäller taskiga kommentarer samtidigt som han fimpar på Suzanne. Filmen hittade aldrig till svenska biografer (lika bra det för censuren hade ändå gjort slarvsylta av den) men fanns på VHS utgiven av Svenska Walthers. 1985 kom en fristående uppföljare betitlad Private angel/A coming of angels "the sequel" där Haven fick assistans av Ginger Lynn & Kelly Nichols eftersom Bovee & Clayton gått i pension. Jamie Gillis medverkade också men nu i rollen som en senator vars dotter kidnappats.
Last edited:
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
BEGÄRETS DUNKLA MÅL/CET OBSCUR OBJET DU DESIR (1977) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
Idag skulle han fyllt hela hundratjugotre år - den gamle anarkisten & hädaren Luis Bunuel (1900-1983) som på ålderns höst nöjt kunde konstatera: - Gud ske lov att jag fortfarande är ateist!
I film efter film (från debuten 1927 med Den andalusiska hunden/Un chien andalou till denna sin filmiska svanesång Begärets dunkla mål/Cet obscure objet du desir (1977) angrep han borgarsamhällets dubbelmoral och retade gallfeber på katolska kyrkan med sina surrealistiska, erotiskt utmanande verk. Det gick så långt att han fick gå i landsflykt från hemlandet Spanien 1947 och slog sig ner i Mexiko där han bl a skapade mästerverket Gatans desperados/Los olvidados (1950). Men på 60-talet återkom han till Europa om möjligt ännu trotsigare än förut.
Bunuel hade egentligen tänkt dra sig tillbaka men övertalades att göra en sista film. Han återvände då till ett gammalt projekt som legat och samlat damm - nämligen filmatiseringen av Pierre Louys (1870-1925) roman Kvinnan och marionetten. Den hade filmats förr (bl a i Hollywood med Marlene Dietrich) men förstås aldrig på detta speciella bunuelska vis. Handlingen kretsar kring en gammal förmögen änkling (spelad av Bunuels favoritaktör Fernando Rey (1917-1994), här dubbad av Michel Piccoli) som kärar ner sig i sitt sexiga hembiträde Conchita. Allt utmynnar i en märklig kärleksrelation där förstås gubbtrollet erbjuder flickan pengar & presenter men ideligen lyckas hon slinka ur hans grepp för att dyka upp igen och snart sagt fresta den gamle bocken till vansinne. Han får kyssa & smeka men inte älska med henne. För oss åskådare blir det också prövande eftersom den finurlige Bunuel låtit två aktriser (franska Chanel No5-reklamflickan och sedermera Bondbruden Carole Bouquet & sensuella spanjorskan Angela Molina) gestalta Conchita. Vi får se allt återberättat i tillbakablickar då den gamle under en tågresa sitter och beklagar sig över situationen för sina medpassagerare, bl a en dvärg (Bunuel älskade dvärgar!) som visar sig vara psykologiprofessor. Hjärnskrynklaren spelas av Piéral (1923-2003) som var en ledande fransk dvärg-skådis som bl a medverkat i Jean Delannoys klassiker Under eviga stjärnor/L´eternel retour (1943).
Nåväl, rätt som det är dyker Conchita upp på tåget och det verkar som om de tänker fortsätta sitt knepiga rollspel. Är gubben i själva verket masochist som njuter av att låta sig lockas av tösabiten men aldrig får lägra henne? Som alltid hos den samhällsengagerade Bunuel inramas det hela av en osäker omvärld med politiska attentat, terrororganisationen Jesusbarnets väpnade revolutionära grupp dyker upp mot slutet och spränger en bomb. Ridå. Vi vet inte om våra huvudpersoner strök med eller inte. Enligt Bunuel själv vill han med sin film berätta om det omöjliga i att försöka äga en kvinnokropp. Ändå beskylldes han av vissa kritiker för att ha drabbats av gubbsjuka. Berodde det kanske på den korta scen då Molina utför en nakendans på en nattklubb? Ännu konstigare var kritiken från en del homosexuella grupper som t o m utförde ett bombattentat på en biograf i San Francisco där filmen visades. Gruppen som sprängde bomben kallade sig för "Musse Pigg". Låter nästan som något Bunuel konstruerat själv . . .
Filmen oscarsnominerades för bästa utländska film och bästa manus efter förlaga. Svensk premiär 77.11.19 på Cinema i Stockholm.
Idag skulle han fyllt hela hundratjugotre år - den gamle anarkisten & hädaren Luis Bunuel (1900-1983) som på ålderns höst nöjt kunde konstatera: - Gud ske lov att jag fortfarande är ateist!
I film efter film (från debuten 1927 med Den andalusiska hunden/Un chien andalou till denna sin filmiska svanesång Begärets dunkla mål/Cet obscure objet du desir (1977) angrep han borgarsamhällets dubbelmoral och retade gallfeber på katolska kyrkan med sina surrealistiska, erotiskt utmanande verk. Det gick så långt att han fick gå i landsflykt från hemlandet Spanien 1947 och slog sig ner i Mexiko där han bl a skapade mästerverket Gatans desperados/Los olvidados (1950). Men på 60-talet återkom han till Europa om möjligt ännu trotsigare än förut.
Bunuel hade egentligen tänkt dra sig tillbaka men övertalades att göra en sista film. Han återvände då till ett gammalt projekt som legat och samlat damm - nämligen filmatiseringen av Pierre Louys (1870-1925) roman Kvinnan och marionetten. Den hade filmats förr (bl a i Hollywood med Marlene Dietrich) men förstås aldrig på detta speciella bunuelska vis. Handlingen kretsar kring en gammal förmögen änkling (spelad av Bunuels favoritaktör Fernando Rey (1917-1994), här dubbad av Michel Piccoli) som kärar ner sig i sitt sexiga hembiträde Conchita. Allt utmynnar i en märklig kärleksrelation där förstås gubbtrollet erbjuder flickan pengar & presenter men ideligen lyckas hon slinka ur hans grepp för att dyka upp igen och snart sagt fresta den gamle bocken till vansinne. Han får kyssa & smeka men inte älska med henne. För oss åskådare blir det också prövande eftersom den finurlige Bunuel låtit två aktriser (franska Chanel No5-reklamflickan och sedermera Bondbruden Carole Bouquet & sensuella spanjorskan Angela Molina) gestalta Conchita. Vi får se allt återberättat i tillbakablickar då den gamle under en tågresa sitter och beklagar sig över situationen för sina medpassagerare, bl a en dvärg (Bunuel älskade dvärgar!) som visar sig vara psykologiprofessor. Hjärnskrynklaren spelas av Piéral (1923-2003) som var en ledande fransk dvärg-skådis som bl a medverkat i Jean Delannoys klassiker Under eviga stjärnor/L´eternel retour (1943).
Nåväl, rätt som det är dyker Conchita upp på tåget och det verkar som om de tänker fortsätta sitt knepiga rollspel. Är gubben i själva verket masochist som njuter av att låta sig lockas av tösabiten men aldrig får lägra henne? Som alltid hos den samhällsengagerade Bunuel inramas det hela av en osäker omvärld med politiska attentat, terrororganisationen Jesusbarnets väpnade revolutionära grupp dyker upp mot slutet och spränger en bomb. Ridå. Vi vet inte om våra huvudpersoner strök med eller inte. Enligt Bunuel själv vill han med sin film berätta om det omöjliga i att försöka äga en kvinnokropp. Ändå beskylldes han av vissa kritiker för att ha drabbats av gubbsjuka. Berodde det kanske på den korta scen då Molina utför en nakendans på en nattklubb? Ännu konstigare var kritiken från en del homosexuella grupper som t o m utförde ett bombattentat på en biograf i San Francisco där filmen visades. Gruppen som sprängde bomben kallade sig för "Musse Pigg". Låter nästan som något Bunuel konstruerat själv . . .
Filmen oscarsnominerades för bästa utländska film och bästa manus efter förlaga. Svensk premiär 77.11.19 på Cinema i Stockholm.
Last edited:
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
FIONA ON FIRE (1977) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
Imorgon den tjugonde aprillo skulle porrfantomen Jamie Gillis fyllt 80 år. Men han lämnade jordelivet redan 2010 blott 66 år fyllda. Imorron har även en viss diktator Hitler födelsedag men han hade ju den goda smaken att ta livet av sig redan 1945 då lille Jamie blott var en tvåårig liten parvel. Judepojken Jamie ironiserade ofta över detta att ha kommit till världen exakt samma dag som den ruggige judemördaren Adolf. Det är för övrigt ett jädrans fyllande kommande dagar - både min kära mor & syrra fyller med en dags mellanrum och Hollywoodlegenden Anthony "Zorba" Quinn skulle på fredag kunnat sätta 108 ljus i tårtan om han vore i livet. Tror banne mig också Lenin blev till i denna veva. Phew - nu räcker det . . .
För att hylla mr Gillis slängde jag in klassikern Fiona on fire i dvd-spelaren och även om rollen är förhållandevis liten är det ett av hans allra bästa uppträdanden på den blåa duken. På det hela taget är också själva filmen en av de främsta porn noirs som spelats in. Skitskumma New York-miljöer som fångats excellent av regissören "Kenneth Schwartz" (i själva verket veteranen Shaun Costello), finfin klippning och toppagerande från förutom Gillis även Sam Dean som stentuffe färgade kommissarien Wilbur. Dean är en gåta - googlar men kommer inte längre än att han blott gjort detta filmuppträdande. Han är för bra för det - måste väl ha gjort någon mer roll någonstans? Dean påminner lite om nyligen avlidne Yaphet Kotto som var en av de bästa seriösa svarta aktörerna, inte sällan i hårdföra snut/skurk-roller. Handlingen kretsar kring toppmodellen Fiona (Amber Hunt) som hittats skjuten till döds. Hennes missbrukande pojkvän Steven (Gillis) blir snabbt huvudmisstänkt men kommissarie Wilbur hittar en liten adressbok och finner där många intressanta namn som mycket väl kan vara inblandade i det hela. Ska inte avslöja slutet men får nog erkänna att jag inte riktigt hängde med själv i alla svängarna. Men klart är att kommissarien hade något slags förhållande med Fiona.
Allt som allt 10 sexscener som spänner över nästan hela registret - incest, våldtäkt och S&M (Marlene Willoughby tämjer en undergiven Gillis i en frän scen). Märkligt nog är ett av de mer normala sexavsnitten bortklippt ur de flesta kopior - det mellan Fiona och Robban Bolla . Annars hade det varit mer på sin plats om våldtäkten på tunnelbanetåget fått utgå där John Leslie (1945-2010) & Michael Thorpe skändar lilla Susaye London. Leslie har dock en liten fånig hatt på huvudet som förtar lite av intensiteten i scenen. Rullen lär ha spelats in på lite över en vecka och är ett av den ojämne Costellos bästa verk. Supersexiga Hunt är också ett finfint val i huvudrollen - denna välsvarvade blondin (från början hårfrisörska) gjorde rätt få men minnesvärda p-roller. Hon var också Playboy bunny och prydde Hustlers omslag november 1975. Men det jag minns helst från filmen är det högklassiga spelet från Dean och Gillis - inte minst när den råbarkade kommissarien förhör den stackars junkien inne på en skitig tunnelbanetoalett och Gillis spyr som en gris. Men inga p-oscars i närheten. Humff! Annat kompetent folk i rollistan är bl a MILF-ikonen Gloria Leonard (1940-2014) som också var en riktigt fin skådis. Fiona on fire har aldrig visats på bio i Sverige och tror inte den funnits på VHS heller.
Imorgon den tjugonde aprillo skulle porrfantomen Jamie Gillis fyllt 80 år. Men han lämnade jordelivet redan 2010 blott 66 år fyllda. Imorron har även en viss diktator Hitler födelsedag men han hade ju den goda smaken att ta livet av sig redan 1945 då lille Jamie blott var en tvåårig liten parvel. Judepojken Jamie ironiserade ofta över detta att ha kommit till världen exakt samma dag som den ruggige judemördaren Adolf. Det är för övrigt ett jädrans fyllande kommande dagar - både min kära mor & syrra fyller med en dags mellanrum och Hollywoodlegenden Anthony "Zorba" Quinn skulle på fredag kunnat sätta 108 ljus i tårtan om han vore i livet. Tror banne mig också Lenin blev till i denna veva. Phew - nu räcker det . . .
För att hylla mr Gillis slängde jag in klassikern Fiona on fire i dvd-spelaren och även om rollen är förhållandevis liten är det ett av hans allra bästa uppträdanden på den blåa duken. På det hela taget är också själva filmen en av de främsta porn noirs som spelats in. Skitskumma New York-miljöer som fångats excellent av regissören "Kenneth Schwartz" (i själva verket veteranen Shaun Costello), finfin klippning och toppagerande från förutom Gillis även Sam Dean som stentuffe färgade kommissarien Wilbur. Dean är en gåta - googlar men kommer inte längre än att han blott gjort detta filmuppträdande. Han är för bra för det - måste väl ha gjort någon mer roll någonstans? Dean påminner lite om nyligen avlidne Yaphet Kotto som var en av de bästa seriösa svarta aktörerna, inte sällan i hårdföra snut/skurk-roller. Handlingen kretsar kring toppmodellen Fiona (Amber Hunt) som hittats skjuten till döds. Hennes missbrukande pojkvän Steven (Gillis) blir snabbt huvudmisstänkt men kommissarie Wilbur hittar en liten adressbok och finner där många intressanta namn som mycket väl kan vara inblandade i det hela. Ska inte avslöja slutet men får nog erkänna att jag inte riktigt hängde med själv i alla svängarna. Men klart är att kommissarien hade något slags förhållande med Fiona.
Allt som allt 10 sexscener som spänner över nästan hela registret - incest, våldtäkt och S&M (Marlene Willoughby tämjer en undergiven Gillis i en frän scen). Märkligt nog är ett av de mer normala sexavsnitten bortklippt ur de flesta kopior - det mellan Fiona och Robban Bolla . Annars hade det varit mer på sin plats om våldtäkten på tunnelbanetåget fått utgå där John Leslie (1945-2010) & Michael Thorpe skändar lilla Susaye London. Leslie har dock en liten fånig hatt på huvudet som förtar lite av intensiteten i scenen. Rullen lär ha spelats in på lite över en vecka och är ett av den ojämne Costellos bästa verk. Supersexiga Hunt är också ett finfint val i huvudrollen - denna välsvarvade blondin (från början hårfrisörska) gjorde rätt få men minnesvärda p-roller. Hon var också Playboy bunny och prydde Hustlers omslag november 1975. Men det jag minns helst från filmen är det högklassiga spelet från Dean och Gillis - inte minst när den råbarkade kommissarien förhör den stackars junkien inne på en skitig tunnelbanetoalett och Gillis spyr som en gris. Men inga p-oscars i närheten. Humff! Annat kompetent folk i rollistan är bl a MILF-ikonen Gloria Leonard (1940-2014) som också var en riktigt fin skådis. Fiona on fire har aldrig visats på bio i Sverige och tror inte den funnits på VHS heller.
Last edited:
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
KÄRLEKSPROVET/ALFREDO, ALFREDO (1972) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
CC! La Lollo! La Loren! Silvana! Jag blir fascinerad, känner hunger, känner törst, det gör mig passionerad, det gör mig fylld av lust, oooohhhh, vad ni frestar mig - jag får aldrig nog!
I dessa eurovisionstider är det lätt att bli en smula miljöskadad men kan inte få Lasse Holms pizzahyllning ur skallen samtidigt som jag tänker på alla läckra sexdrottningar från Italiens vackra land. Nyligen lämnade oss den kanske allra saftigaste - Gina "La Lollo" Lollobrigida. Yppiga Silvana Mangano gick bort redan 1989 men Claudia Cardinale & Sophia Loren hänger med fortfarande även om det numera är roller i mormorsmor-facket som gäller. Något yngre än dessa sexbomber är Stefania Sandrelli (f.1946) och hon dyker också upp i en & annan tant-roll nu för tiden. Stefania nådde väl aldrig riktigt samma popularitet som de övriga men hennes oskuldsfullt erotiska utstrålning gav henne flera ledande roller i internationellt framgångsrika italienska filmer. Scenen när Putin-polaren Gerard Depardieu slickar henne till orgasm ur Bertoluccis 1900 (1976) är ett av mina blötaste biominnen eller hur jag nu ska uttrycka saken.
Filmskaparen Pietro Germi (1914-1974) är det väl ingen förutom en liten klick cineaster som minns i dessa dagar. Germi gräddade förstås inga p-våfflor men hans bitande satirer där han angrep katolska kyrkan och siciliansk dubbelmoral gör att han förtjänar respekt som en av de regissörer som vågat bryta mot erotiska tabun på vita duken. 60-talet var hans storhetstid och för Skilsmässa på italienska/Divorzio all´italiana (1961) erhöll han oscar för bästa manus. Höjdpunkten i hans karriär är annars i mitt tycke Förförd på italienska/Sedotta e abbandonata (1963) där fröken Sandrelli är obeskrivligt gullig som tösen som blir med barn med sin storasyrras fästman.
Om Kärleksprovet råder det delade meningar. En del recensenter menade att Germi började gå på tomgång men andra hävdade att hans satiriska blick var minst lika skarp som förut. Jag tillhör den senare kategorin och kan bara applådera den här ljuvliga komedin där Sandrelli är fantastisk som hysterisk & överkåt maka åt lille Dustin Hoffmans fumlige banktjänsteman. Dustin var redan vid den här tiden en etablerad stjärna och det var förstås ett kap av Germi att lyckas anlita honom och den svenska titeln anspelar inte så oväntat på Hoffmans genombrott Mandomsprovet/The graduate (1967).
Filmen finns i två versioner - en på italienska där Dustin talar med dubbad tunga och en med engelskt tal. Jag föredrar nog den italienskdubbade för det känns lite tetigt med Dustins bräkande amerikanska eftersom han ju ska gestalta en italienare vid namn Alfredo. Sexigaste scenen utspelas på ett tåg där Stefania (som heter Maria Rosa i filmen) i det närmaste våldtar den nervöse Alfredo. Hela tåget vaknar av Maria Rosas ylanden och en del tror hon är på väg att bli mördad. Germi missar naturligtvis inte effekten när tåget kör in&ut genom tunnlar (snacka om övertydlig symbolik!) och till slut överröstar Maria Rosas orgasmläten tågvisslans tjut. Allt slutar dock gott&väl för stackars Alfredo. Han lyckas bli kvitt hysterikan och träffar istället en normal flicka - den förtjusande Carolina (Carla Gravina).
Filmen hade svensk premiär 73.08.24 på Sandrew 1 (Stockholm).
CC! La Lollo! La Loren! Silvana! Jag blir fascinerad, känner hunger, känner törst, det gör mig passionerad, det gör mig fylld av lust, oooohhhh, vad ni frestar mig - jag får aldrig nog!
I dessa eurovisionstider är det lätt att bli en smula miljöskadad men kan inte få Lasse Holms pizzahyllning ur skallen samtidigt som jag tänker på alla läckra sexdrottningar från Italiens vackra land. Nyligen lämnade oss den kanske allra saftigaste - Gina "La Lollo" Lollobrigida. Yppiga Silvana Mangano gick bort redan 1989 men Claudia Cardinale & Sophia Loren hänger med fortfarande även om det numera är roller i mormorsmor-facket som gäller. Något yngre än dessa sexbomber är Stefania Sandrelli (f.1946) och hon dyker också upp i en & annan tant-roll nu för tiden. Stefania nådde väl aldrig riktigt samma popularitet som de övriga men hennes oskuldsfullt erotiska utstrålning gav henne flera ledande roller i internationellt framgångsrika italienska filmer. Scenen när Putin-polaren Gerard Depardieu slickar henne till orgasm ur Bertoluccis 1900 (1976) är ett av mina blötaste biominnen eller hur jag nu ska uttrycka saken.
Filmskaparen Pietro Germi (1914-1974) är det väl ingen förutom en liten klick cineaster som minns i dessa dagar. Germi gräddade förstås inga p-våfflor men hans bitande satirer där han angrep katolska kyrkan och siciliansk dubbelmoral gör att han förtjänar respekt som en av de regissörer som vågat bryta mot erotiska tabun på vita duken. 60-talet var hans storhetstid och för Skilsmässa på italienska/Divorzio all´italiana (1961) erhöll han oscar för bästa manus. Höjdpunkten i hans karriär är annars i mitt tycke Förförd på italienska/Sedotta e abbandonata (1963) där fröken Sandrelli är obeskrivligt gullig som tösen som blir med barn med sin storasyrras fästman.
Om Kärleksprovet råder det delade meningar. En del recensenter menade att Germi började gå på tomgång men andra hävdade att hans satiriska blick var minst lika skarp som förut. Jag tillhör den senare kategorin och kan bara applådera den här ljuvliga komedin där Sandrelli är fantastisk som hysterisk & överkåt maka åt lille Dustin Hoffmans fumlige banktjänsteman. Dustin var redan vid den här tiden en etablerad stjärna och det var förstås ett kap av Germi att lyckas anlita honom och den svenska titeln anspelar inte så oväntat på Hoffmans genombrott Mandomsprovet/The graduate (1967).
Filmen finns i två versioner - en på italienska där Dustin talar med dubbad tunga och en med engelskt tal. Jag föredrar nog den italienskdubbade för det känns lite tetigt med Dustins bräkande amerikanska eftersom han ju ska gestalta en italienare vid namn Alfredo. Sexigaste scenen utspelas på ett tåg där Stefania (som heter Maria Rosa i filmen) i det närmaste våldtar den nervöse Alfredo. Hela tåget vaknar av Maria Rosas ylanden och en del tror hon är på väg att bli mördad. Germi missar naturligtvis inte effekten när tåget kör in&ut genom tunnlar (snacka om övertydlig symbolik!) och till slut överröstar Maria Rosas orgasmläten tågvisslans tjut. Allt slutar dock gott&väl för stackars Alfredo. Han lyckas bli kvitt hysterikan och träffar istället en normal flicka - den förtjusande Carolina (Carla Gravina).
Filmen hade svensk premiär 73.08.24 på Sandrew 1 (Stockholm).
Last edited:
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
APANS DRÖM/CIAO MASCHIO (1977) + + + +
En gång i tiden prenumererade jag på den svenska rocktidningen Schlager vars redaktör hette Lahger. Håkan Lahger närmare bestämt. Lahger hängde med Ebba Grön och alla de andra coola punkbanden (själv har jag förresten sett Thåströms kuk i verkligheten - i ett buskage någonstans i Norge - men det återkommer jag kanske till en annan gång, blir lätt off topic annars . . .) men man skrev också om andra kulturyttringar, inte minst film. Och ett temanummer (i början på 80-talet) behandlade porrbranschen. Herr Lahger begav sig in i p-djungeln och han gillade inte vad han såg. "De talanglösas marknad", stönade han, produkter framställda av ljusskygga existenser som får de mest krassa reklammakare att framstå som snövita själar. - Du måste se en amerikansk rulle, det är dom som har klass! rådde en videohandlare vår schlagerredaktör och han bänkade sig framför Anthony Spinellis Easy (1979). Lahger erkände att det ryckte i hans svans under filmens första fem minuter men efter ett tag hade organet krympt ihop så att han började frukta för dess existens. "Mördande monotont" blev slutomdömet och han förbannade den dag då kabel-tv skulle slå igenom och spruta ner våra vardagsrum med denna kommersiella smörja.
Lahger efterlyste en friare & sundare pornografi, lekte med tanken att seriösa filmare skulle få jobba utan en massa kvävande censur. Tänk om exempelvis Fellini hade sluppit vatikanens övervakande blick och fått fria tyglar när han skulle skildra den store förföraren Casanovas liv. Som nu blev det bara löjligt när Donald Sutherland i huvudrollen gökade med långkalsongerna på. Schlager-blarran skulle förresten fortsätta som Ritz innan den 1985 förvandlades till Slitz som levde & frodades ända fram till 2013. Från rocktidning till runktidning! Nåja, Slitz innehöll väl ganska mycket mer än naket men nog fan var det brudarna jag inhandlade den för (inte Björn Walldes drinkrecept!). Men då hade Håkan Lahger för längesedan lämnat skutan.
Den högst egensinnige italienaren Marco Ferreri (1928-1997) hade säkert dansat runt i lyckorus om han fått jobba fritt utan censuren i hälarna. Ferreri är väl en av de filmskapare som gått längst när det gäller att utmana rådande samhällsmoral. Hans mest ökända verk är Brakfesten/La grande bouffe (1973) där fyra förmögna herrar drar sig tillbaka i en lyxvilla för att tillsammans med några prostituerade damer bokstavligen äta & knulla sig till döds. Apans dröm följer samma civilisationskritiska spår men utspelar sig i ett förfallet New York någon gång i framtiden. Lafayette (Gerard Depardieu) lever i en källare tillsammans med en massa råttor. Han jobbar som elektriker dels på ett museum med det antika Rom som tema och dels på en teater ledd av ett gäng ultrafeminister. När man repeterar en pjäs om manlig våldtäkt peppas Lafayettes fästmö Angelica (Gail Lawrence) av de övriga kvinnorna att våldta honom. Efter detta blir Lafayette såpass störd att han bara kan kommunicera via en visselpipa när det handlar om känsligare saker. I skuggan av Manhattans skyskrapor upptäcker Lafayette ett gigantiskt apkadaver (King Kong?). En liten apunge tittar fram och Lafayette tar den under sina vingars beskydd. Men råttorna tar över stan mer & mer och i ett obevakat tillfälle får de tag i apungen och käkar upp den. Lafayette blir förtvivlad och tröstas av Angelica och en liten flicka som visar sig vara hans dotter.
En ganska smärt Depardieu (numer fet som en gris och partajar mest hela tiden tillsammans med sin kompis Putin. Med sådana vänner . . .) och f d porrstjärnan Lawrence (mer känd som Abigail Clayton) springer nakna mest hela tiden och knullar i rätt så närgångna scener. Självaste Marcello Mastroianni (1924-1996) medverkar också som en livstrött herre och det hela är precis lika konstigt som jag försöker beskriva det. Om inte konstigare. Kanske ska man se apan som en symbol för ursprunget till den mänsklighet vi är på god väg att förstöra?
Svensk premiär 78.09.23 på Grand & Victoria (Stockholm).
En gång i tiden prenumererade jag på den svenska rocktidningen Schlager vars redaktör hette Lahger. Håkan Lahger närmare bestämt. Lahger hängde med Ebba Grön och alla de andra coola punkbanden (själv har jag förresten sett Thåströms kuk i verkligheten - i ett buskage någonstans i Norge - men det återkommer jag kanske till en annan gång, blir lätt off topic annars . . .) men man skrev också om andra kulturyttringar, inte minst film. Och ett temanummer (i början på 80-talet) behandlade porrbranschen. Herr Lahger begav sig in i p-djungeln och han gillade inte vad han såg. "De talanglösas marknad", stönade han, produkter framställda av ljusskygga existenser som får de mest krassa reklammakare att framstå som snövita själar. - Du måste se en amerikansk rulle, det är dom som har klass! rådde en videohandlare vår schlagerredaktör och han bänkade sig framför Anthony Spinellis Easy (1979). Lahger erkände att det ryckte i hans svans under filmens första fem minuter men efter ett tag hade organet krympt ihop så att han började frukta för dess existens. "Mördande monotont" blev slutomdömet och han förbannade den dag då kabel-tv skulle slå igenom och spruta ner våra vardagsrum med denna kommersiella smörja.
Lahger efterlyste en friare & sundare pornografi, lekte med tanken att seriösa filmare skulle få jobba utan en massa kvävande censur. Tänk om exempelvis Fellini hade sluppit vatikanens övervakande blick och fått fria tyglar när han skulle skildra den store förföraren Casanovas liv. Som nu blev det bara löjligt när Donald Sutherland i huvudrollen gökade med långkalsongerna på. Schlager-blarran skulle förresten fortsätta som Ritz innan den 1985 förvandlades till Slitz som levde & frodades ända fram till 2013. Från rocktidning till runktidning! Nåja, Slitz innehöll väl ganska mycket mer än naket men nog fan var det brudarna jag inhandlade den för (inte Björn Walldes drinkrecept!). Men då hade Håkan Lahger för längesedan lämnat skutan.
Den högst egensinnige italienaren Marco Ferreri (1928-1997) hade säkert dansat runt i lyckorus om han fått jobba fritt utan censuren i hälarna. Ferreri är väl en av de filmskapare som gått längst när det gäller att utmana rådande samhällsmoral. Hans mest ökända verk är Brakfesten/La grande bouffe (1973) där fyra förmögna herrar drar sig tillbaka i en lyxvilla för att tillsammans med några prostituerade damer bokstavligen äta & knulla sig till döds. Apans dröm följer samma civilisationskritiska spår men utspelar sig i ett förfallet New York någon gång i framtiden. Lafayette (Gerard Depardieu) lever i en källare tillsammans med en massa råttor. Han jobbar som elektriker dels på ett museum med det antika Rom som tema och dels på en teater ledd av ett gäng ultrafeminister. När man repeterar en pjäs om manlig våldtäkt peppas Lafayettes fästmö Angelica (Gail Lawrence) av de övriga kvinnorna att våldta honom. Efter detta blir Lafayette såpass störd att han bara kan kommunicera via en visselpipa när det handlar om känsligare saker. I skuggan av Manhattans skyskrapor upptäcker Lafayette ett gigantiskt apkadaver (King Kong?). En liten apunge tittar fram och Lafayette tar den under sina vingars beskydd. Men råttorna tar över stan mer & mer och i ett obevakat tillfälle får de tag i apungen och käkar upp den. Lafayette blir förtvivlad och tröstas av Angelica och en liten flicka som visar sig vara hans dotter.
En ganska smärt Depardieu (numer fet som en gris och partajar mest hela tiden tillsammans med sin kompis Putin. Med sådana vänner . . .) och f d porrstjärnan Lawrence (mer känd som Abigail Clayton) springer nakna mest hela tiden och knullar i rätt så närgångna scener. Självaste Marcello Mastroianni (1924-1996) medverkar också som en livstrött herre och det hela är precis lika konstigt som jag försöker beskriva det. Om inte konstigare. Kanske ska man se apan som en symbol för ursprunget till den mänsklighet vi är på god väg att förstöra?
Svensk premiär 78.09.23 på Grand & Victoria (Stockholm).
Krögare50sthlm
Välbekant medlem
- Kön
- Man
Trevlitt å höra - jag har saknat att lägga ut dom. Lägg ut! Lägg ut!! vemfan sa det?
..ska försöka banka igång PORRSTJÄRNORNAS FRÅN A TILL Ö också ..
..synd bara det inte går att illustrera längre..
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
MYRA BRECKINRIDGE (1970) + + + +
"Nixon har blivit neger och John Wayne indian Palme har blivit raggare och Raquel Welch babian. För du vet hur det e när man e lite sne då e allt upp å ner så var det inget mer med det" sjöng Sveriges Jazzband en gång i tiden. Har fått den där töntdängan på hjärnan och det är kanske inte så konstigt eftersom Raquel Welch - sexsymbolernas sexsymbol - gick ur tiden för några månader sedan, 83 år gammal. Undrar just hur många kukar som exploderat framför utvik på denna yppiga brunett som föddes i Chicago men växte upp i Kalifornien (farsan hade bolivianskt ursprung) och hon borde egentligen få sig en egen sida här på onanera.se. Själv slet jag tasken gul&blå till en bild (riven ur någon filmtidning) där en lättklädd Raquel satt på huk ur Don Chaffeys Giganternas kamp/One million years B.C. (1966) och blickade mot mig förföriskt. Raquel var ingen större aktris och de flesta rollerna anspelade förstås på sex. En vig dam som emellanåt gjorde sina egna stunts men med tiden kom hon också att utvecklas som skådis och gjorde en del karaktärsroller. En vågad sexscen med färgade football-stjärnan Jim Brown (kastade också in handduken nyligen) från Tom Gries västernäventyr Viva Sarita!/100 rifles (1969) väckte uppmärksamhet på sin tid då det skildrade ett samlag mellan en vit kvinna och en svart man. Raquel var visst en riktig diva och fällde även rasistiska kommentarer om sin motspelare men filmens tredje stjärna - Burt Reynolds, 1936-2018, - gick emellan och medlade.
I mer eller mindre vrickade könsbyte-satiren Myra Breckinridge delar Raquel utrymme med två andra sexgudinnor -den något bedagade Mae West, 1892-1980, 78 år vid inspelningen, och Farrah Fawcett (1947-2009) inte så långt före hon skulle slå igenom i TV-serien Charlies Angels. Filmen bygger på en roman av Gore Vidal (1925-2012) som utkom 1968. Vidal är också mannen bakom manuset till Penthouse-producerade skandalfilmen Caligula (1980) där en massa fint skådisfolk medverkade utan att fatta att det hela skulle mynna ut i en hårdporr-rulle. Myra handlar om Myron (spelad av media-personligheten Rex Reed) som sticker till wonderful Copenhagen för att byta kön. "En film som börjar med en kedjerökande John Carradine, 1906-1988, som kirurg på väg att kapa Rex Reeds kuk kan aldrig vara helt fel" ansåg kultbibeln Psychotronic och jag är benägen att hålla med. Myron blir Myra (Welch) och åker tillbaka till Hollywood och börjar utpressa sin cowboy-farbror (en helgalen John Huston, 1906-1987) som har filmförbindelser och tror allra minst han är Buffalo Bill. Men till slut måste Myra avslöja att hon är Myron för att inte anklagas för att ha mördat sig själv!
F d popmusikern Mike Sarne har regisserat filmen som en del tycker kandiderar till den värsta smörja som någonsin spelats in. Men visst är det vågat för sin tid - inte minst när Raquel/Myra penetrerar en ung man bakifrån - sexuell revolution med hjälp av en strap-on! Målet lär vara att förstöra den amerikanske mannen. Vad som gör filmen ännu snurrigare är alla gamla inklippta Hollywood-scener - rätt som det är dyker en liten steppande Shirley Temple upp och Helan&Halvan fumlar runt i några sketcher. Welch & Fawcett har en het lesbisk scen och Tom "Magnum" Selleck gör en tidig roll som en av tant Maes hingstar (hon omges av en hel armé unga män). Jag noterar att Selleck saknade sin maffiga mustasch på den här tiden. Förresten, filmens kostymdesigner hette Theadora van Runkle (1928-2011).
Svensk premiär 70.12.03 på Park & Rival (Stockholm).
"Nixon har blivit neger och John Wayne indian Palme har blivit raggare och Raquel Welch babian. För du vet hur det e när man e lite sne då e allt upp å ner så var det inget mer med det" sjöng Sveriges Jazzband en gång i tiden. Har fått den där töntdängan på hjärnan och det är kanske inte så konstigt eftersom Raquel Welch - sexsymbolernas sexsymbol - gick ur tiden för några månader sedan, 83 år gammal. Undrar just hur många kukar som exploderat framför utvik på denna yppiga brunett som föddes i Chicago men växte upp i Kalifornien (farsan hade bolivianskt ursprung) och hon borde egentligen få sig en egen sida här på onanera.se. Själv slet jag tasken gul&blå till en bild (riven ur någon filmtidning) där en lättklädd Raquel satt på huk ur Don Chaffeys Giganternas kamp/One million years B.C. (1966) och blickade mot mig förföriskt. Raquel var ingen större aktris och de flesta rollerna anspelade förstås på sex. En vig dam som emellanåt gjorde sina egna stunts men med tiden kom hon också att utvecklas som skådis och gjorde en del karaktärsroller. En vågad sexscen med färgade football-stjärnan Jim Brown (kastade också in handduken nyligen) från Tom Gries västernäventyr Viva Sarita!/100 rifles (1969) väckte uppmärksamhet på sin tid då det skildrade ett samlag mellan en vit kvinna och en svart man. Raquel var visst en riktig diva och fällde även rasistiska kommentarer om sin motspelare men filmens tredje stjärna - Burt Reynolds, 1936-2018, - gick emellan och medlade.
I mer eller mindre vrickade könsbyte-satiren Myra Breckinridge delar Raquel utrymme med två andra sexgudinnor -den något bedagade Mae West, 1892-1980, 78 år vid inspelningen, och Farrah Fawcett (1947-2009) inte så långt före hon skulle slå igenom i TV-serien Charlies Angels. Filmen bygger på en roman av Gore Vidal (1925-2012) som utkom 1968. Vidal är också mannen bakom manuset till Penthouse-producerade skandalfilmen Caligula (1980) där en massa fint skådisfolk medverkade utan att fatta att det hela skulle mynna ut i en hårdporr-rulle. Myra handlar om Myron (spelad av media-personligheten Rex Reed) som sticker till wonderful Copenhagen för att byta kön. "En film som börjar med en kedjerökande John Carradine, 1906-1988, som kirurg på väg att kapa Rex Reeds kuk kan aldrig vara helt fel" ansåg kultbibeln Psychotronic och jag är benägen att hålla med. Myron blir Myra (Welch) och åker tillbaka till Hollywood och börjar utpressa sin cowboy-farbror (en helgalen John Huston, 1906-1987) som har filmförbindelser och tror allra minst han är Buffalo Bill. Men till slut måste Myra avslöja att hon är Myron för att inte anklagas för att ha mördat sig själv!
F d popmusikern Mike Sarne har regisserat filmen som en del tycker kandiderar till den värsta smörja som någonsin spelats in. Men visst är det vågat för sin tid - inte minst när Raquel/Myra penetrerar en ung man bakifrån - sexuell revolution med hjälp av en strap-on! Målet lär vara att förstöra den amerikanske mannen. Vad som gör filmen ännu snurrigare är alla gamla inklippta Hollywood-scener - rätt som det är dyker en liten steppande Shirley Temple upp och Helan&Halvan fumlar runt i några sketcher. Welch & Fawcett har en het lesbisk scen och Tom "Magnum" Selleck gör en tidig roll som en av tant Maes hingstar (hon omges av en hel armé unga män). Jag noterar att Selleck saknade sin maffiga mustasch på den här tiden. Förresten, filmens kostymdesigner hette Theadora van Runkle (1928-2011).
Svensk premiär 70.12.03 på Park & Rival (Stockholm).
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
HANS SIDEN (1935-2023) - mångsysslare i nöjesbranschen - tog sin sista nubbe igår på Midsommarafton. Och vad faan har han med detta forumet att göra? undrar säkert någon surmulen (och dagen till ära bakfull) läsare. Jo jag ska komma till det. Hans (född i Sundsvall men kom till västkusten blott tre månader gammal och växte upp i Gårda. Klasskamrat med min farbror) skrev mängder av låttexter till Alf Robertson och band som Lasse Stefanz o Flamingokvintetten, som nöjesjournalist träffade han bl a Beatles, Jimi Hendrix o Dolly Patton, och han har skrivit massa böcker om inte minst popmusik & film, och var visst en skicklig fotograf dessutom. Men jag uppskattade honom främst som filmrecensent och under flera år jobbade han på Göteborgs Posten men på 80-talet hamnade han även på Scandinavian Film&Video där han inte minst skrev väldigt lustfyllt & inspirerat om de senaste porr-våfflorna. Och man kan säga att den gode Hasse blev min inspirationskälla till att själv börja skriva om p-rullar. En så viktig del av filmkonsten borde ju i allra högsta grad tas på allvar! Fast det där började redan på 70-talet då p-snurror recenserades i våra dagstidningar (Sidén var förstås med redan då och om Danny Stones Högt stånd/High rise (1972) tyckte han: "...nog kan man få högt stånd av den här filmen. Flera gånger! ...").
Så vila i frid, Hasse!
Så vila i frid, Hasse!
Last edited:
alex
Välbekant medlem
- Kön
- Man
. . . borde kanske tillägga att Sidén också var serieexpert och gav bl a ut boken Sex & Serier (1970) tillsammans med Sture Hegerfors. 1972 skrev han också Sadomasochism in comics - a history of sex & violence in comic books. Den senare tror jag enbart gavs ut i USA. Där kanske man fick veta om Kalle Anka smiskade sin lilla Kajsa emellanåt . . .
JennyH
Välbekant medlem
Jag har kollat på en hel del och det är 2 som sticker ut men vet inte vad dom heter. Men en av dom gjordes på 80-talet och det handlar om skådespelare som spelar in en krigsfilm och en av assisterna knullar dom kvinnliga stjärnorna. och det enda jag kan komma ihåg om kvinnorna är ett an av dom har väldigt högt stående hår. Och den andra filmen så är det en asiatisk tjej som suger av en latino kille på en säng och han står bredvid och han som filmar dom pratar med dom under tiden. Skulle vara väldigt roligt att då se dom igen. Min pappa hade en underbar samling som tyvärr inte finns kvar.
