SÄNGKAMMARVÄGEN/LITTLE GIRLS LOST (1983) + + + + + (Näst högsta betyg, kunde kanske varit lite hetare)
Man ska som bekant aldrig tala om en dams ålder men kan ju inte undanhålla er kära läsare det faktum att idag fyller självaste Veronica Hart 66 år. 66 - mmm - smaka på siffran, och visst har väl det mesta i Veronicas liv kretsat kring sex i alla dess former. Åh, du charmiga kvinna med dina kastanjebruna lockar. Porrens Myrna Loy kan man med fog kalla Veronica för och om Myrna fick epitetet Hollywoods drottning så var Veronica Pornotopias motsvarighet. Branschens bästa aktris (möjligen med viss konkurrens från Georgina Spelvin och Nina Hartley) vars sista sexuppträdande på film skedde i Sängkammarvägen 1983. Men hon skulle fortsätta i branschen som framgångsrik producent & regissör och ibland dyka upp i påklädda roller. Många har beklagat att Veronica aldrig fick chansen i riktiga Hollywood men PT Anderson gav henne åtminstone en biroll (som domare) i Boogie nights (1997), denna omdiskuterade skildring av porrvärlden.
Om Hollywood ofta gett en negativ bild av sin något skamfilade pornografiska släkting så får vi här i Sängkammarvägen uppleva det motsatta - hur tre spirande aktriser på vägen till framgång utnyttjas å det grövsta av hänsynslösa producenter. Livet är tufft för våra tre huvudpersoner spelade av Hart, Tigr och Gena Lee. Svek, alkohol & droger kantar deras väg till stjärnglansens Hollywood. Filmen påminner mycket om Chuck Vincents jättesuccé Roommates (1982, också med Hart i huvudrollen) men är inte riktigt lika bra. Regissören Ted Roter går nästan f ö r mycket in i intrigen vilket gör att sexscenerna mest känns som slafsig utfyllnad. Och till skillnad mot Roommates blev Sängkammarvägen utan p-oscars, dock nominerad för bästa film & manus samt sång. Men jag tycker allt att vår kära Veronica är lika bra i bägge filmerna och överlag är Sängkammarvägen välspelad, inte minst John Leslie (1945-2010) är i god form som skådis på väg upp men som även han får finna sig i att bli utnyttjad och måste krypa till sängs med en homosexuell producent (dock utanför bild).
Inledningsvis får man lite obehagliga vibbar då den tydligen allestädes närvarande Ron Jeremy poppar upp som sliskig modefotograf. Nu när vi sitter med facit i hand att Ron verkligen inte var porrens mysfarbror anklagad som han är för ett oräkneligt antal sexövergrepp känns han ju tyvärr helt rätt i rollen. Man ryser då han flinande droppar i små fulpiller i Veronicas glas och sedan lägrar henne då hon är mer eller mindre medvetslös.
Producenten, regissören & manusförfattaren Theodore Roter (1930-2000) har en minst sagt intressant bakgrund. Han växte upp mitt under brinnande världskrig i Bryssel i en judisk familj och blev tidigt föräldralös. Men lyckades efter kriget skaffa sig en gedigen utbildning och öppnade psykologpraktik i hemlandet. Äventyret lockade och han hamnade i Hollywood på 50-talet och etablerade sig som TV-skådis (Mannen från UNCLE, etc.). P-branschen var tydligen mer lukrativ och Norma (1970) blev hans första (mjuksexiga) rulle. Roter skulle inte grädda så värst många våfflor och vete sjutton om jag sett någon mer än Sängkammarvägen som förvisso anses vara mästerverket. Hans sista blev Scandalous Simone (1985) med Bunny Bleu och en viss Ron Jeremy. Roter är även grundare av det ansedda Santa Monica Playhouse.
Allt som allt innehåller Sängkammarvägen 9 sexscener. Svensk premiär (klippt version) 83.12.05 på Fenix i Stockholm. Som avrundning vill jag framhålla slutscenen där Roter gör en cameo som liderlig producent som vill ha Tigr i säng. Tigr ger svar på tal: - Om ni vill ha min kropp så ta den. Men den del av mej som jag värderar högst får ni aldrig!